Alien: Earth – ett haveri i rymden eller ”I tv-soffan kan ingen höra dig klaga”

Det finns misslyckade spin-offs. Sedan finns det Alien: Earth.

När jag hörde “första tv-serien i Alien-universumet” tänkte jag direkt på trånga korridorer, blinkande monitorer, svettiga besättningar och en xenomorph som lurar i mörkret. Vad får vi? Ett Peter Pan-drama med ”hybridbarn” som diskuterar identitetspolitik i neonljus. För att göra det etter värre är det vuxna som spelar barn. Och när jag ändå kverulerar för fulla muggar: hur i helsike tänkte översättaren när namnet Wendy översätts till Lena?!  

Det här är inte Alien, det är Halo-serien all over again – en välkänd franchise reducerad till filosofiskt prat, halvdana effekter med renons på action. Man väntar på att något ska hända, men får istället långa scener där karaktärerna stirrar ut i tomma intet och mumlar om sin plats i kosmos. Det är som Matrix Resurrections: en nostalgitripp så upptagen med att analysera sin egen betydelse att den glömmer bort att faktiskt vara underhållande.

Hur som helst, kritikerna jublar och pratar om “ambition” och “djup”. Samtidigt sitter fansen och undrar var skräcken tog vägen. Alien brukade vara klaustrofobiskt, rått och skrämmande. Här är monstren reducerade till kulisser i bakgrunden, ungefär som om någon tänkte: “Låt oss göra Alien, fast utan det som gör Alien.”

Så ja – Alien: Earth är filosofiskt. Men inte på ett bra sätt. Dialogen får Vi på Saltkråkan att framstå som en Ingemar Bergman-rulle. Pekoral har inte nått sådana höjder sedan Anna Book flirtade med ”hiphop” 1994.

Det här är en serie som får en att längta efter en skrikande facehugger, bara för att något – vad som helst! – ska bryta tristessen och det bisarrt pretentiösa anslaget. Det enda jag längtar efter att ha sett det fjärde avsnittet är fjärrkontrollen, så jag kan stänga av eländet.

I en tidigare utmärkt tv-krönika skrev min kollega Andreas Thors om ”shittyfieringen” av streamingkanalerna. Att de satsade på reality-tv, som är mycket billigare att producera än stora tv-serier. Alien Earth är dock ett utmärkt bevis på att det går att shittyfiera med en rejält tilltagen budget. 

Det mest skrämmande är inte xenomorferna. Det är att någon på riktigt trodde att publiken skulle vilja ha detta. Alien Earth är verkligen skitdålig.

Villa Meduza kom tillbaka! Allt är förlåtet.