Foo Fighters – Rock’s Beige Volvo V70

Foo Fighters

I saw Foo Fighters last Friday.

Or rather, I watched 40,000 men between the ages of 42 and 58 relive their divorces in real time.

Dave Grohl walked onstage like the human equivalent of a neighborhood barbecue. Everybody loves him. Nobody seems entirely sure why, but everyone agrees he’s a great guy.

And he probably is.

The problem is that nice people sometimes make terrible music.

Foo Fighters are a strange phenomenon. I know a handful of their songs, I can even sing along to the choruses, and yet I haven’t voluntarily put on a Foo Fighters album in, what, fifteen years.

They’re everywhere. If rock music were tap water, Foo Fighters would be that faint taste you barely notice but that’s always there.

They’re basically rock’s factory setting.

At one point I started wondering how many songs they actually have. After a while I wasn’t sure whether they’d played ten different songs or the same song ten times.

Everything blurs together into one endless stream of polished radio rock. Chorus. Guitar. Chorus again. A lyric about pain, survival or flying. Then another chorus.

It’s like listening to a greatest hits album where every hit comes from the same song.

When Kurt Cobain died, he left a hole in the universe. Dave Grohl filled it with melodies, raw emotion and a kind of off-kilter power pop that was genuinely great. That first album still sounds like a guy alone in a room trying to figure out what the hell he’s supposed to do with his life.

Somewhere along the way, Foo Fighters turned into a company that manufactures arena rock. Corporate rock, maybe. Not bad arena rock. But not particularly exciting arena rock either. Just… arena rock. Music that could play underneath a commercial for beer, pickup trucks or a home improvement store.

There’s something almost scientific about the way Grohl managed to distill grunge, power pop, punk and classic rock into a product that’s completely harmless. It’s as if he took everything that made Nirvana, Hüsker Dü and Sugar exciting, then filtered out everything weird, broken and dangerous.

What’s left works anywhere.

At the gym. In a sports bar. In a rental car. In your dentist’s waiting room.

And maybe that’s exactly why people love them. Because while I’m standing there grumbling about overproduction, tired lyrics and riffs that sound suspiciously familiar, I look out at the crowd.

They’re having a blast. A genuine blast. They’re singing, screaming and smiling.

Meanwhile I’m standing there shaking my head, thinking everything coming off that stage has blended into one big beige paste.

Maybe that’s why Foo Fighters have survived for so long. Not despite being the beige Volvo V70 of rock, but because of it.

It starts every morning. It gets you where you’re going. It’s not sexy.

But it works.

I leave with the same feeling I’ve had for the last twenty years. Dave Grohl still seems like a genuinely decent guy. But why does Nickelback get so much hate while Foo Fighters get so much love?

They’re basically the same band, built on the same formula, writing more or less the same songs.

I like maybe five Foo Fighters songs.

And I’m still not entirely convinced the rest aren’t all the same one.

Jag börjar misstänka att jag inte gillar hårdrock

Hellacopters på Sweden Rock

Det slog mig någon gång under Sweden Rock Festival.

Inte under Yngwie Malmsteens gitarrsolo. Det hade varit för enkelt. Nej, det kom när jag stod och funderade på om jag verkligen ville gå ytterligare en kilometer mellan två scener för att höra ännu ett band spela väldigt fort.

Jag börjar misstänka att jag inte gillar hårdrock.

Eller festivaler.

Eller så är det bara alla umbäranden.

Sweden Rock började ungefär så illa som den kunde. Redan första dagen blev jag magsjuk och tillbringade större delen av onsdagen liggande i ett tält, där den största musikupplevelsen bestod av avlägsna gitarrsolon blandade med ljudet av min egen självömkan (ja, det var synd om mig).

Torsdagen var bättre. Tom Morello var lysande. Iron Maiden var precis så bra som alla säger att Iron Maiden är. För ett ögonblick kändes det värt det. Sedan började magen protestera igen.

Fredagen inleddes med Ström, ett band som spelar AC/DC-doftande rock på svenska. De är fortfarande festivalens största överraskning (se det här Sweden Rock-inlägget). Inte bara för att de var bra, utan för att de såg genuint glada ut över att någon faktiskt stod framför scenen. Det finns något sympatiskt med musiker som fortfarande blir genuint upprymda av applåder.

Ström på Sweden Rock

Hellacopters var, som alltid, tajta. Nästan kliniskt tajta. Kanske lite för tajta. Det blev aldrig riktigt spännande. Men visst var de bra! 

Venom försökte fortfarande låta satanistiska. Det enda som lät riktigt demoniskt var ljudbilden och de kassa låtarna.  

Sedan kom Joan Jett. Jag vet inte om hon var trött, jag var trött eller om vi bara möttes i någon slags kollektiv utmattning. Det kan ha varit den mest sömniga spelning jag sett.

Och så lördagen. Yngwie Malmsteen klev upp på scen och spelade ungefär tre miljoner toner under de första tio minuterna. Tekniskt imponerande, naturligtvis. Men efter ett tag börjar man undra om någon någonsin bett honom spela färre toner. Bara för att se vad som händer (något som jag faktiskt gjorde 1997. Jag blev rejält utskälld och utsparkad från hans födelsedagsfest som jag hade gate kraschat).

Det märkliga är att Sweden Rock egentligen är en väldigt trevlig festival. Den är lugn. Folk beter sig. Det känns tryggt. Och de har vattentoaletter! 

Dessutom är matutbudet riktigt bra. Ett hett tips är den vietnamesiska food trucken! Testa nummer två på menyn, den är absolut bäst. Om du kommer på tisdagen, när festivalområdet är stängt, undvik då Sweden Rocks egen restaurang (hundra meter från plattan). Såvida du inte är förtjust i riktigt  sunkiga hamburgare. 

De sista punkterna ska inte underskattas. Efter några dagar på en festival börjar ens krav på civilisation sjunka dramatiskt. Plötsligt kan en spolknapp och god mat kännas som mänsklighetens största uppfinning.

Däremot är nästan allt annat dyrt. Vip-området känns mest som ett sågspånstäckt experiment i hur mycket människor är villiga att betala för att stå på samma (sågspånstäckta) grus, med ett extra armband runt handleden. Vippen är utan tvekan det mest överskattade på hela Sweden Rock. Det enda som är Vip är att du kan beställa (dyra) drinkar. Ute på festivalområdet finns bara öl och vin. 

Artikelförfattaren avnjuter en välkyld dryck.

När jag åkte hem funderade jag på vad jag egentligen tar med mig.

Iron Maiden var riktigt bra. Ström likaså. Tom Morello bevisade återigen att en gitarr kan låta som nästan vad som helst.

Och jag har lärt mig att fyra dagar på en festival är precis tillräckligt lång tid för att börja ifrågasätta både sina musikpreferenser och sina livsval.

Åker jag dit nästa år? Nä, jag håller i skrivande stund på att installera en kill switch för att förhindra ytterligare festivalbesök 😃  

Foo Fighters – rockens beigea Volvo V70

Foo Fighters

Jag såg Foo Fighters i fredags.

Eller rättare sagt: jag såg 40 000 män mellan 42 och 58 år återuppleva sina skilsmässor i realtid. Dave Grohl klev ut på scenen som den mänskliga motsvarigheten till en grillkväll i ett villaområde. Alla älskar honom. Ingen verkar riktigt veta varför, men alla är överens om att han är en bra kille.

Och det är han säkert.

Problemet är bara att trevliga människor ibland gör fruktansvärd musik.

Foo Fighters är ett märkligt fenomen. Jag kan några låtar, kan till och med sjunga med i refrängerna och har samtidigt aldrig frivilligt satt på ett Foo Fighters-album på kanske femton år.

Bandet är överallt. Om rockmusik vore kranvatten skulle Foo Fighters vara den där smaken man inte riktigt känner men som ändå finns där hela tiden.

De är liksom rockens standardinställning.

Jag började fundera på hur många låtar de egentligen har. Efter ett tag blev jag osäker på om de spelade tio låtar eller samma låt tio gånger.

Allting flyter ihop i en slags ändlös ström av välpolerad radiorock. Refräng. Gitarr. Refräng igen. Någon textrad om smärta, överlevnad eller att flyga. Sedan ännu en refräng.

Det är som att lyssna på ett greatest hits-album där alla låtar kommer från samma låt.

När Kurt Cobain dog fanns det ett hål i universum. Dave Grohl fyllde det med melodier, nerv och ett slags skev powerpop som faktiskt var riktigt bra. Första albumet låter fortfarande som en kille i ett rum som försöker lista ut vad fan han ska göra med sitt liv.

Någonstans på vägen förvandlades Foo Fighters till ett företag som tillverkar arenarock (företagsrock?). Inte dålig arenarock. Men inte heller särskilt provocerande arenarock. Bara arenarock. Musik som skulle kunna spelas i bakgrunden till en reklamfilm för öl, pickupbilar eller byggvaruhus.

Det finns något nästan vetenskapligt med hur Grohl lyckades destillera grunge, powerpop, punk och klassisk rock till en produkt som är fullständigt ofarlig. Som om han tog alla ingredienserna som gjorde Nirvana, Hüsker Dü och Sugar spännande och sedan filtrerade bort allt konstigt, trasigt och riskabelt.

Kvar blev något som fungerar överallt.

På gymmet. På en sportbar. I en hyrbil. I väntrummet hos tandläkaren.

Och det är kanske därför folk älskar dem. För samtidigt som jag står där och muttrar om överproduktion, trötta texter och riff som låter misstänkt bekanta, tittar jag ut över publiken.

De har kul. Riktigt kul. De sjunger, skriker och ler. Själv skakar jag på huvudet och tycker att det som emanerar från scenen är en jämntjock smet.

Kanske är det därför Foo Fighters överlevt så länge. Inte trots att de är rockens beigea Volvo V70, utan just därför.

Den startar varje morgon. Den tar dig dit du ska. Den är inte sexig. Men den fungerar.

Själv går jag därifrån med samma känsla som jag haft i tjugo år. Dave Grohl verkar trots allt vara en hyvens människa. Men varför får Nickelback så mycket hat och Foo Fighters så mycket kärlek? De är i princip exakt samma band, med samma formula och typ samma låtar.

Jag gillar ungefär fem Foo Fighters-låtar. Och jag är fortfarande inte helt säker på att resten är olika låtar.

Alien: Earth – ett haveri i rymden eller ”I tv-soffan kan ingen höra dig klaga”

En alien ovanför en kvinnas huvud

Det finns misslyckade spin-offs. Sedan finns Alien: Earth.

När jag hörde “första tv-serien i Alien-universumet” tänkte jag direkt på trånga korridorer, blinkande monitorer, svettiga besättningar och en xenomorph som lurar i mörkret. Vad får vi? Ett Peter Pan-drama med ”hybridbarn” som diskuterar identitetspolitik i neonljus. För att göra det etter värre är det vuxna som spelar barn. Och när jag ändå kverulerar för fulla muggar: hur i helsike tänkte översättaren när namnet Wendy översätts till Lena?!  

Det här är inte Alien, det är Halo-serien all over again – en välkänd franchise reducerad till filosofiskt prat, halvdana effekter med renons på action. Man väntar på att något ska hända, men får istället långa scener där karaktärerna stirrar ut i tomma intet och mumlar om sin plats i kosmos. Det är som Matrix Resurrections: en nostalgitripp så upptagen med att analysera sin egen betydelse att den glömmer bort att faktiskt vara underhållande.

Hur som helst, kritikerna jublar och pratar om “ambition” och “djup”. Samtidigt sitter fansen och undrar var skräcken tog vägen. Alien brukade vara klaustrofobiskt, rått och skrämmande. Här är monstren reducerade till kulisser i bakgrunden, ungefär som om någon tänkte: “Låt oss göra Alien, fast utan det som gör Alien.”

Så ja – Alien: Earth är filosofiskt. Men inte på ett bra sätt. Dialogen får Vi på Saltkråkan att framstå som en Ingemar Bergman-rulle. Pekoral har inte nått sådana höjder sedan Anna Book flirtade med ”hiphop” 1994.

Det här är en serie som får en att längta efter en skrikande facehugger, bara för att något – vad som helst! – ska bryta tristessen och det bisarrt pretentiösa anslaget. Det enda jag längtar efter att ha sett det fjärde avsnittet är fjärrkontrollen, så jag kan stänga av eländet.

I en tidigare utmärkt tv-krönika skrev min kollega Andreas Thors om ”shittyfieringen” av streamingkanalerna. Att de satsade på reality-tv, som är mycket billigare att producera än stora tv-serier. Alien Earth är dock ett utmärkt bevis på att det går att shittyfiera med en rejält tilltagen budget. 

Det mest skrämmande är inte xenomorferna. Det är att någon på riktigt trodde att publiken skulle vilja ha detta. Alien Earth är verkligen skitdålig.

Villa Meduza kom tillbaka! Allt är förlåtet. 

Jag har startat en ny sida för Apple-prylar

macwire.se

MacWire är sidan för dig som vill veta mer om alla rykten som florerar runt iPhone och Mac.

Där kan du läsa de senaste rykten om Apples kommande (?) vikbara iPhone, budget-mac och krönikor skrivna av en riktig människa.

Hoppas du hittar dit 🙂

Invasion: ett mysterium större än utomjordingarna – hur i helvete blev det här godkänt?

Det finns frågor som håller en vaken om nätterna. Som varför bröd alltid rostas ojämnt. Varför SL reparerar tunnlar i rusningstid. Och den största av dem alla: hur kan Apple, med pengar så det räcker för att köpa ett land, fortsätta pumpa ut dyngan tv-serien Invasion?

Det borde vara omöjligt att misslyckas med en serie som har aliens, globala konfliktlinjer och en budget större än vad många länder lägger på utbildning. Men här sitter vi, säsong efter säsong, och stirrar på människor som långsamt öppnar dörrar, långsamt gråter i regn och långsamt försöker hitta handlingen som tydligen rymt från manusrummet.

Och sedan har vi barnen. Jag ber om ursäkt i förväg, men någon måste säga det: skådespelarinsatserna från barnen i Invasion är som att se skolteater på en tisdag förmiddag när alla är sjuka och ingen vill vara där. Hela serien stannar upp varje gång de öppnar munnen. Det är som om manusförfattarna tänkte att alla dramatiska scener skulle lösas genom att stirra intensivt och säga repliker med den känslomässiga kraften hos en möglig riskaka.

Det är så förbluffande dåligt att man börjar undra om det är ett konstnärligt experiment. Ett långsamt performanceverk om frustration. Ett sociologiskt test: hur länge kan vi få publiken att titta innan de tappar förståndet?

Apples strategi tycks vara att fortsätta oavsett reaktioner. Förlänga, förlänga, förlänga. Som om de försöker vinna uthållighets-VM i seg tv-produktion. Och visst, Apple älskar långsiktighet. Hollywood handlar om relationer, lojalitet och prestige. Men någon på Apple borde slå näven i bordet och säga “är det här verkligen värt pengarna?”

Det mest ironiska av allt är att Apple TV+ bevisligen kan göra bra tv. Severance, Silo, Slow Horses, For All Mankind, Pluribus, serier som faktiskt rör sig framåt. Som har puls. Som inte bygger hela dramaturgin på regn, stumma blickar och barn som gör precis allt de inte ska göra.

Invasion, däremot, är en serie där utomjordingarna är det minst förvirrande inslaget. Och trots det är det troligaste att vi får ännu en säsong! För så fungerar det numera: det räcker att några fortfarande tittar, även om de gör det som man tittar på en bilolycka – man vill inte, men kan inte riktigt sluta.

Kanske är den största cliffhangern av alla inte handlingen, utan frågan: hur dåligt kan det bli innan någon trycker på stopp?

Världens sämsta band

Band

Sommaren 1980 var mina föräldrar bortresta på kryssning tillsammans med min lillasyster Petra. Pernilla (äldre syster) bodde inne i stan och jag var ensam hemma i två veckor, nyss fyllda 16 år. När dessa var över var mammas bil trasig, gräsmattan sönderkörd av en stulen motorcross och gud vet vad mer. Jo, vi startade ett band! 

Jag hade väl spelat gitarr något år eller så, Mikael ”Turken” Segerström hade en bas och Håkan ”Mjölis” Hjälminger hade ett trumset. Vi skrapade ihop gitarrförstärkare (har ingen aning varifrån) och lyckades få över en gigantisk hemmabyggd basförstärkare samt Mjölis trumset. 

Vi ställde upp allt i allrummet. Jag kunde i varje fall spela kvintackord, Turken spelade på så gott han kunde medan Mjölis (har för mig att det var hans trummor i varje fall, men jag kan ha fel) faktiskt kunde spela rätt okej. Han hade till och med tagit lektioner. På sång hade vi Per Skymne. 

Vi spelade samma låt två timmar i sträck. Låten hette ”Tomorrow” mest för att det var det ordet Skymne hojtade om och om igen. Musiken lät fantastisk i mina öron. Låten gick i E och jag tror att inspirationen kom från Nazareths cover av Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown

Dagen efter sken solen och vi tyckte att det var dags att ge området en gratiskonsert. Sagt och gjort släpade vi ut instrument och förstärkare på vår altan och drog igång. 

Efter ungefär tio minuter dök den första grannen upp. Han bodde cirka 100 meter från oss, kom från Tyskland och körde buss på nätterna. Något som han även gjort natten innan. Han var inte helt nöjd med förmiddagens konsert.

”OM NI INTE SLÜTAR DEN JÄVLA OVÄSENDET KOMMER JAG NED OCH SLÅR SÖNDER DE JÄVLA TRUMMORNA! VERSTEHST?”

Tonen i hans röst tydde onekligen på ett visst allvar i hotet, så vi flyttade in utrustningen i huset igen och fortsatte. 

Gnistan var i vilket fall som helst tänd. Jag ville spela musik och jag ville göra det live. Det tog något halvår innan nästa tillfälle skulle ges. Luciadagen 1980. 

Återigen var det Turken, Skymne och nu Engis, en urstark kille som kan ha varit en smula albino, på trummor. Liksom Mjölis var Engis duktig, till och med en riktigt bra trummis. Vi andra spelade hellre än bra. 

På den här tiden var ungdomsfylleri på Lucia (13:e december) något av ett problem. Man skulle ha Luciavaka, vilket innebar festande hela natten före Lucia, oavsett vilken dag den 12:e inföll på. Det är nog många föräldrar som fått hämta sina barn på olika tillnyktringsenheter i landet eller för att de varit alkoholpåverkade i skolan. För att försöka erbjuda alternativ till festandet brukade fritidsgårdarna anordna olika aktiviteter. I vårt fall anordnade Krusboda Fritidsgård en talangjakt för alla som ville vara med. 

Givetvis ville vi med vårt band vara med, den främsta anledningen var att vi skulle få tillgång till en replokal i gårdens källare, där vi även kunde spela hur högt vi ville. 

Hur som helst, vi repade säkert i några veckor och lyckades få ihop ett par låtar. Men en sak stod klart och det var att vår utrustning helt enkelt var för kass för att kunna fylla samlingssalen. 

Talangjakten skulle vara drogfri, det var ett krav för att få delta och komma in på gården. Vi pratade med gårdsledarna och förklarade att många av våra kompisar kommer att vara där för att se oss och därmed vara nyktra, men som läget är just nu kommer vi inte att kunna spela då våra förstärkare suger. 

”Inga problem, vi hyr grejer åt er, men ni måste också vara nyktra på Lucia” blev svaret. Vi tyckte att det var en schysst deal. 

På Lucia fick en av gårdsledarna, Tom tror jag han hette, låna pappas bil för att åka och hämta grejerna. Han hade sällskap av oss plus en annan av ledarna som hade en något större bil. Jag kommer inte ihåg vilken musikaffär vi hyrde utrustningen av men jag kommer såväl ihåg när vi såg berget av förstärkare och PA-utrustning som väntade på oss – vilken syn det var!  

Turken hade fått en 100 watts basstärkare med ett högtalarkabinett med två stycken 15-tumshögtalare. Jag fick en Fender Twin Reverb kombostärkare och PA-anläggningen var gigantisk. 

Några dagar innan vi skulle spela hade John Lennon blivit skjuten utanför sitt hem i New York. En händelse som skapade rubriker världen över. En av The Beatles mördad utan anledning. Händelsen påverkade även oss, trots att vi var alldeles för unga för att ha upplevt ”Beatlemania”. Men 1980 var John Lennon fortfarande ett stort namn inom rockmusiken och visst hade alla vi bandet lyssnat och imponerats av The Beatles låtkatalog.

Fredagen den 12:e december 1980 skulle vi spela. Vi hade visserligen smugglat in alkohol i våra gitarrfodral, men vi hade alla kommit överens om att inte dricka för att hedra fritidsgården som hyrt dyr utrustning åt oss. 

Vi skulle uppträda sist av alla. De flesta körde någons slags playback till en populär låt, ett par mimade till en av Hasse & Tages ”Lindemans” (som var rätt rolig). Vi var de enda som skulle uppträda på riktigt med eget material. 

Ungefär 30 minuter innan vi skulle spela ropade de i högtalarna ”Snart kommer Totdep (Total Depression, Skymne kom på namnet) att uppträda”. Då slog nerverna till. 

Vi hade tillgång till ett utrymme bakom scenen där vi kunde stämma instrumenten (i alla fall försöka) och bara hänga. Vi tittade på varandra och utan ett ord tog vi fram spriten och började hälla i oss. Helvete vad nervösa vi var.

Engis och Skymne hade sminkat sig. Engis hade gjort någon slags hybrid av Kiss makeup medan Skymne hade svart läppstift, mascara och ett par ilsket orange byxor från vägverket som han på något mystiskt sätt kommit över (enligt hans egen utsago, 45 år senare, kan han ha ”hittat dem i något förråd, någon natt”). 

Jag vet inte hur mycket vi fick i oss men till slut var det vår tur att gå upp på scenen. Vi hade kommit överens om att vi skulle hylla John Lennon. Jag spelade två ackord stillsamt fram och tillbaka utan distorsion medan Turken och Engis försiktigt hakade på. Skymne hade en bibel med sig som han skulle läsa något ur – vad han läste är högst oklart för samtliga inblandade. 

Hur som helst var jag skräckslagen över att stå på scen. Jag har nog aldrig varit så nervös någonsin. Känslan var förlamande. Men väl uppe på scen gick det inte att göra något annat än att börja spela.

På en given signal drog vi i gång vår egen paradlåt, som låtit hyfsat när vi repat. Den bestod av tre, fyra ackord med lite variationer här och där. Dock lät den allt annat än hyfsat på scen…

Jag spelade på så gott jag kunde medan Turken fortsatte, fast nu med funk-slapp, spela de två ackorden vi började med under Skymnes bibelreciterande. Skymne alternerade mellan att skrika ”Tomorrow, I wanna be you tomorrow” till att sjunga vad som föll in i hans alkoholomtöcknade hjärna. Om jag inte minns fel hörde jag även textsnuttar från diverse New York Dolls-låtar. 

Vi spelade i varje fall på. Jag kommer ihåg att Nille Strömberg satt på första bänkraden och låg dubbelvikt av skratt. Efter en stund – jag hade tappat all tidsuppfattning på grund av nervositet och alkohol – klev vi av scenen för det var dags för Engis trumsolo. Jag har ingen aning om hur länge han satt ensam på scenen, vi var backstage och hällde i oss resten av alkoholen (vodka & sprite). 

Efter vad som kan ha varit 10-20 minuter gick vi tillbaka på scenen. Engis var sjöblöt av svett, makeupen hade runnit ut och liknande mest ett groteskt black face, vi pluggade in instrumenten och började spela någon variation av samma låt som vi inlett med. Vi gästades nu också på scen av Kenta Löwdahl, som faktiskt kunde spela gitarr. Men han var helt väck av någon för oss okänd drog.

Mitt i denna kakafoni av oväsen och hojtande om ”tomorrow” bröts strömmen av en av gårdsledarna, ”Nacka”, som skrek ”Det här fan i mig ingen jävla replokal!” 

Vi dröp av scen och sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer än att vi åkte hem till mig och hade fest och jag blev tillsammans med Anette igen för andra gången (hon gjorde även slut för andra gången, efter 5-6 veckor).

Tre år senare spelade vi igen på samma fritidsgård, med en annan uppsättning, dock fortfarande Engis på trummor. Vi spelade ett gäng låtar av Sex Pistols och Ramones. Och vi var nyktra. Lustigt nog har jag färre minnen av spelningen 1983 än vår kaotiska dito 1980. 

Så bra är F1: the Movie 

Apples nya originalfilm har en hel del spektakulära scener, och en handling som är lika förutsägbar som Kalle Ankas julafton. 

Bara så ni vet: jag är en Formula 1-nörd av rang. Jag kliver upp mitt i natten för att titta på de olika träningspassen när F1-cirkusen befinner sig i Asien. Okej? 

F1: the Movie är som Top Gun, fast på hjul. Jag tyckte inte om Top Gun. 

Du vet redan handlingen

Storyn handlar om den åldrande racerföraren Sonny Hayes, spelad av Brad Pitt. I sin tidiga karriär en lovande F1-förare som tävlade mot förare som Prost, Senna och Schumacher. Men en olycka satte stopp för hans karriär. 

Tro nu inte att Sonny Hayes lagt hjälmen på hyllan, istället far han världen runt och ställer upp i diverse olika tävlingar.

En dag får han besök av sin gamla vän Ruben (spelad av Javier Bardem) som äger ett F1-stall som inte bara har noll poäng, de håller även på att gå i konkurs och deras förare är en oerfaren ungtupp. 

Resten av handlingen kan säkert de flesta av er redan nu räkna ut. 

Att den påminner om Top Gun är nog inte enbart slumpen, filmen är regisserad av Joseph Kosinski (Top Gun: Maverick) och producerad av Jerry Bruckheimer (Top Gun: Maverick). 

Grejen med F1: the Movie är att den hajpats som den mest realistiska racingfilmen någonsin. Det är möjligt att den är det, men det betyder inte att den är realistisk. Långt ifrån! I alla fall om du är ett F1-fan. Visserligen är den sjufaldige världsmästaren Lewis Hamilton involverad som producent, men F1 på bio är en smula…meh.

För några år sedan kom filmen Rush, som handlade om rivaliteten mellan Niki Lauda och James Hunt. Den hade extremt orealistiska racingscener, men handlingen och storyn var flera snäpp bättre. 

Än värre är att filmens budskap känns fel. För att segra behöver du bara strunta i säkerheten, bryta mot alla regler och preja motståndarna av banan så att din lagkamrat kan vinna. Var det Flavio Briatore som spökskrev manus?

Det ska dock sägas att ljudet och vissa filmsekvenser faktiskt var riktigt häftiga. Men den förutsägbara handlingen, med en uppenbar tvist och dito romans för publikens skull, gör den till en högst medelmåttig actionfilm. Och det blir inte bättre av all produktplacering (gissa vilket märke) filmen är full av. 

Det säger något när det bästa i filmen är Günther Steiners sekundkorta cameo.