Sommaren 1980 var mina föräldrar bortresta på kryssning tillsammans med min lillasyster Petra. Pernilla (läder syster) bodde inne i stan och jag var ensam hemma i två veckor, nyss fyllda 16 år. När dessa var över var mammas bil trasig, gräsmattan sönderkörd av en stulen motorcross och gud vet vad mer. Jo, vi startade ett band!
Jag hade väl spelat gitarr något år eller så, Mikael ”Turken” Segerström hade en bas och Håkan ”Mjölis” Hjälminger hade ett trumset. Vi skrapade ihop gitarrförstärkare (har ingen aning varifrån) och lyckades få över en gigantisk hemmabyggd basförstärkare samt Mjölis trumset.
Vi ställde upp allt i allrummet. Jag kunde i varje fall spela kvintackord, Turken spelade på så gott han kunde medan Mjölis (har för mig att det var hans trummor i varje fall, men jag kan ha fel) faktiskt kunde spela rätt okej. Han hade till och med tagit lektioner. På sång hade vi Per Skymne.
Vi spelade samma låt två timmar i sträck. Låten hette ”Tomorrow” mest för att det var det ordet Skymne hojtade om och om igen. Musiken lät fantastisk i mina öron. Låten gick i E och jag tror att inspirationen kom från Nazareths cover av Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown.
Dagen efter sken solen och vi tyckte att det var dags att ge området en gratiskonsert. Sagt och gjort släpade vi ut instrument och förstärkare på vår altan och drog igång.
Efter ungefär tio minuter dök den första grannen upp. Han bodde cirka 100 meter från oss, kom från Tyskland och körde buss på nätterna. Något som han även gjort natten innan. Han var inte helt nöjd med förmiddagens konsert.
”OM NI INTE SLÜTAR DEN JÄVLA OVÄSENDET KOMMER JAG NED OCH SLÅR SÖNDER DE JÄVLA TRUMMORNA! VERSTEHST?”
Tonen i hans röst tydde onekligen på ett visst allvar i hotet, så vi flyttade in utrustningen i huset igen och fortsatte.
✧
Gnistan var i vilket fall som helst tänd. Jag ville spela musik och jag ville göra det live. Det tog något halvår innan nästa tillfälle skulle ges. Luciadagen 1980.
Återigen var det Turken, Skymne och nu Engis, en urstark kille som kan ha varit en smula albino, på trummor. Liksom Mjölis var Engis duktig, till och med en riktigt bra trummis. Vi andra spelade hellre än bra.
På den här tiden var ungdomsfylleri på Lucia (13:e december) något av ett problem. Man skulle ha Luciavaka, vilket innebar festande hela natten före Lucia, oavsett vilken dag den 12:e inföll på. Det är nog många föräldrar som fått hämta sina barn på olika tillnyktringsenheter i landet eller för att de varit alkoholpåverkade i skolan. För att försöka erbjuda alternativ till festandet brukade fritidsgårdarna anordna olika aktiviteter. I vårt fall anordnade Krusboda Fritidsgård en talangjakt för alla som ville vara med.
Givetvis ville vi med vårt band vara med, den främsta anledningen var att vi skulle få tillgång till en replokal i gårdens källare, där vi även kunde spela hur högt vi ville.
Hur som helst, vi repade säkert i några veckor och lyckades få ihop ett par låtar. Men en sak stod klart och det var att vår utrustning helt enkelt var för kass för att kunna fylla samlingssalen.
Talangjakten skulle vara drogfri, det var ett krav för att få delta och komma in på gården. Vi pratade med gårdsledarna och förklarade att många av våra kompisar kommer att vara där för att se oss och därmed vara nyktra, men som läget är just nu kommer vi inte att kunna spela då våra förstärkare suger.
”Inga problem, vi hyr grejer åt er, men ni måste också vara nyktra på Lucia” blev svaret. Vi tyckte att det var en schysst deal.
På Lucia fick en av gårdsledarna, Tom tror jag han hette, låna pappas bil för att åka och hämta grejerna. Han hade sällskap av oss plus en annan av ledarna som hade en något större bil. Jag kommer inte ihåg vilken musikaffär vi hyrde utrustningen av men jag kommer såväl ihåg när vi såg berget av förstärkare och PA-utrustning som väntade på oss – vilken syn det var!
Turken hade fått en 100 watts basstärkare med ett högtalarkabinett med två stycken 15-tumshögtalare. Jag fick en Fender Twin Reverb kombostärkare och PA-anläggningen var gigantisk.
Några dagar innan vi skulle spela hade John Lennon blivit skjuten utanför sitt hem i New York. En händelse som skapade rubriker världen över. En av The Beatles mördad utan anledning. Händelsen påverkade även oss, trots att vi var alldeles för unga för att ha upplevt ”Beatlemania”. Men 1980 var John Lennon fortfarande ett stort namn inom rockmusiken och visst hade alla vi bandet lyssnat och imponerats av The Beatles låtkatalog.
Fredagen den 12:e december 1980 skulle vi spela. Vi hade visserligen smugglat in alkohol i våra gitarrfodral, men vi hade alla kommit överens om att inte dricka för att hedra fritidsgården som hyrt dyr utrustning åt oss.
Vi skulle uppträda sist av alla. De flesta körde någons slags playback till en populär låt, ett par mimade till en av Hasse & Tages ”Lindemans” (som var rätt rolig). Vi var de enda som skulle uppträda på riktigt med eget material.
Ungefär 30 minuter innan vi skulle spela ropade de i högtalarna ”Snart kommer Totdep (Total Depression, Skymne kom på namnet) att uppträda”. Då slog nerverna till.
Vi hade tillgång till ett utrymme bakom scenen där vi kunde stämma instrumenten (i alla fall försöka) och bara hänga. Vi tittade på varandra och utan ett ord tog vi fram spriten och började hälla i oss. Helvete vad nervösa vi var. Engis och Skymne hade sminkat sig. Engis hade gjort någon slags hybrid av Kiss makeup medan Skymne hade svart läppstift, mascara och ett par ilsket orange byxor från vägverket som han på något mystiskt sätt kommit över (enligt hans egen utsago, 45 år senare, kan han ha ”hittat dem i något förråd, någon natt”).
Jag vet inte hur mycket vi fick i oss men till slut var det vår tur att gå upp på scenen. Vi hade kommit överens om att vi skulle hylla John Lennon. Jag spelade två ackord stillsamt fram och tillbaka utan distorsion medan Turken och Engis försiktigt hakade på. Skymne hade en bibel med sig som han skulle läsa något ur – vad han läste är högst oklart för samtliga inblandade.
Hur som helst var jag skräckslagen över att stå på scen. Jag har nog aldrig varit så nervös någonsin. Känslan var förlamande. Men väl uppe på scen gick det inte att göra något annat än att börja spela.
På en given signal drog vi i gång vår egen paradlåt, som låtit hyfsat när vi repat. Den bestod av tre, fyra ackord med lite variationer här och där. Dock lät den allt annat än hyfsat på scen…
Jag spelade på så gott jag kunde medan Turken fortsatte, fast nu med funk-slapp, spela de två ackorden vi började med under Skymnes bibelreciterande. Skymne alternerade mellan att skrika ”Tomorrow, I wanna be you tomorrow” till att sjunga vad som föll in i hans alkoholomtöcknade hjärna. Om jag inte minns fel hörde jag även textsnuttar från diverse New York Dolls-låtar.
Vi spelade i varje fall på. Jag kommer ihåg att Nille Strömberg satt på första bänkraden och låg dubbelvikt av skratt. Efter en stund – jag hade tappat all tidsuppfattning på grund av nervositet och alkohol – klev vi av scenen för det var dags för Engis trumsolo. Jag har ingen aning om hur länge han satt ensam på scenen – vi var backstage och hällde i oss resten av alkoholen (vodka & sprite).
Efter vad som kan ha varit 10-20 minuter gick vi tillbaka på scenen. Engis var sjöblöt av svett, makeupen hade runnit ut och liknande mest ett groteskt black face, vi pluggade in instrumenten och började spela någon variation av samma låt som vi inlett med. Vi gästades nu också på scen av Kenta Löwdahl, som faktiskt kunde spela gitarr. Men han var helt väck av någon för oss okänd drog.
Mitt i denna kakafoni av oväsen och hojtande om ”tomorrow” bröts strömmen och en av gårdsledarna, ”Nacka”, som skrek ”Det här fan i mig ingen jävla replokal!”
Vi dröp av scen och sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer än att vi åkte hem till mig och hade fest och jag blev tillsammans med Anette igen för andra gången (hon gjorde även slut för andra gången, efter 5-6 veckor).
Tre år senare spelade vi igen på samma fritidsgård, med en annan uppsättning, dock fortfarande Engis på trummor. Vi spelade ett gäng låtar av Sex Pistols och Ramones. Och vi var nyktra. Lustigt nog har jag färre minnen av spelningen 1983 än vår kaotiska dito 1980.
