Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the geoip-detect domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /www/webvol41/v0/s62n7hqrp83acuw/ahrnstedt.se/public_html/wp-includes/functions.php on line 6121
Music – Petters rants & raves

Världens sämsta band

Sommaren 1980 var mina föräldrar bortresta på kryssning tillsammans med min lillasyster Petra. Pernilla (läder syster) bodde inne i stan och jag var ensam hemma i två veckor, nyss fyllda 16 år. När dessa var över var mammas bil trasig, gräsmattan sönderkörd av en stulen motorcross och gud vet vad mer. Jo, vi startade ett band! 

Jag hade väl spelat gitarr något år eller så, Mikael ”Turken” Segerström hade en bas och Håkan ”Mjölis” Hjälminger hade ett trumset. Vi skrapade ihop gitarrförstärkare (har ingen aning varifrån) och lyckades få över en gigantisk hemmabyggd basförstärkare samt Mjölis trumset. 

Vi ställde upp allt i allrummet. Jag kunde i varje fall spela kvintackord, Turken spelade på så gott han kunde medan Mjölis (har för mig att det var hans trummor i varje fall, men jag kan ha fel) faktiskt kunde spela rätt okej. Han hade till och med tagit lektioner. På sång hade vi Per Skymne. 

Vi spelade samma låt två timmar i sträck. Låten hette ”Tomorrow” mest för att det var det ordet Skymne hojtade om och om igen. Musiken lät fantastisk i mina öron. Låten gick i E och jag tror att inspirationen kom från Nazareths cover av Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown

Dagen efter sken solen och vi tyckte att det var dags att ge området en gratiskonsert. Sagt och gjort släpade vi ut instrument och förstärkare på vår altan och drog igång. 

Efter ungefär tio minuter dök den första grannen upp. Han bodde cirka 100 meter från oss, kom från Tyskland och körde buss på nätterna. Något som han även gjort natten innan. Han var inte helt nöjd med förmiddagens konsert.

”OM NI INTE SLÜTAR DEN JÄVLA OVÄSENDET KOMMER JAG NED OCH SLÅR SÖNDER DE JÄVLA TRUMMORNA! VERSTEHST?”

Tonen i hans röst tydde onekligen på ett visst allvar i hotet, så vi flyttade in utrustningen i huset igen och fortsatte. 

Gnistan var i vilket fall som helst tänd. Jag ville spela musik och jag ville göra det live. Det tog något halvår innan nästa tillfälle skulle ges. Luciadagen 1980. 

Återigen var det Turken, Skymne och nu Engis, en urstark kille som kan ha varit en smula albino, på trummor. Liksom Mjölis var Engis duktig, till och med en riktigt bra trummis. Vi andra spelade hellre än bra. 

På den här tiden var ungdomsfylleri på Lucia (13:e december) något av ett problem. Man skulle ha Luciavaka, vilket innebar festande hela natten före Lucia, oavsett vilken dag den 12:e inföll på. Det är nog många föräldrar som fått hämta sina barn på olika tillnyktringsenheter i landet eller för att de varit alkoholpåverkade i skolan. För att försöka erbjuda alternativ till festandet brukade fritidsgårdarna anordna olika aktiviteter. I vårt fall anordnade Krusboda Fritidsgård en talangjakt för alla som ville vara med. 

Givetvis ville vi med vårt band vara med, den främsta anledningen var att vi skulle få tillgång till en replokal i gårdens källare, där vi även kunde spela hur högt vi ville. 

Hur som helst, vi repade säkert i några veckor och lyckades få ihop ett par låtar. Men en sak stod klart och det var att vår utrustning helt enkelt var för kass för att kunna fylla samlingssalen. 

Talangjakten skulle vara drogfri, det var ett krav för att få delta och komma in på gården. Vi pratade med gårdsledarna och förklarade att många av våra kompisar kommer att vara där för att se oss och därmed vara nyktra, men som läget är just nu kommer vi inte att kunna spela då våra förstärkare suger. 

”Inga problem, vi hyr grejer åt er, men ni måste också vara nyktra på Lucia” blev svaret. Vi tyckte att det var en schysst deal. 

På Lucia fick en av gårdsledarna, Tom tror jag han hette, låna pappas bil för att åka och hämta grejerna. Han hade sällskap av oss plus en annan av ledarna som hade en något större bil. Jag kommer inte ihåg vilken musikaffär vi hyrde utrustningen av men jag kommer såväl ihåg när vi såg berget av förstärkare och PA-utrustning som väntade på oss – vilken syn det var!  

Turken hade fått en 100 watts basstärkare med ett högtalarkabinett med två stycken 15-tumshögtalare. Jag fick en Fender Twin Reverb kombostärkare och PA-anläggningen var gigantisk. 

Några dagar innan vi skulle spela hade John Lennon blivit skjuten utanför sitt hem i New York. En händelse som skapade rubriker världen över. En av The Beatles mördad utan anledning. Händelsen påverkade även oss, trots att vi var alldeles för unga för att ha upplevt ”Beatlemania”. Men 1980 var John Lennon fortfarande ett stort namn inom rockmusiken och visst hade alla vi bandet lyssnat och imponerats av The Beatles låtkatalog.

Fredagen den 12:e december 1980 skulle vi spela. Vi hade visserligen smugglat in alkohol i våra gitarrfodral, men vi hade alla kommit överens om att inte dricka för att hedra fritidsgården som hyrt dyr utrustning åt oss. 

Vi skulle uppträda sist av alla. De flesta körde någons slags playback till en populär låt, ett par mimade till en av Hasse & Tages ”Lindemans” (som var rätt rolig). Vi var de enda som skulle uppträda på riktigt med eget material. 

Ungefär 30 minuter innan vi skulle spela ropade de i högtalarna ”Snart kommer Totdep (Total Depression, Skymne kom på namnet) att uppträda”. Då slog nerverna till. 

Vi hade tillgång till ett utrymme bakom scenen där vi kunde stämma instrumenten (i alla fall försöka) och bara hänga. Vi tittade på varandra och utan ett ord tog vi fram spriten och började hälla i oss. Helvete vad nervösa vi var. Engis och Skymne hade sminkat sig. Engis hade gjort någon slags hybrid av Kiss makeup medan Skymne hade svart läppstift, mascara och ett par ilsket orange byxor från vägverket som han på något mystiskt sätt kommit över (enligt hans egen utsago, 45 år senare, kan han ha ”hittat dem i något förråd, någon natt”). 

Jag vet inte hur mycket vi fick i oss men till slut var det vår tur att gå upp på scenen. Vi hade kommit överens om att vi skulle hylla John Lennon. Jag spelade två ackord stillsamt fram och tillbaka utan distorsion medan Turken och Engis försiktigt hakade på. Skymne hade en bibel med sig som han skulle läsa något ur – vad han läste är högst oklart för samtliga inblandade. 

Hur som helst var jag skräckslagen över att stå på scen. Jag har nog aldrig varit så nervös någonsin. Känslan var förlamande. Men väl uppe på scen gick det inte att göra något annat än att börja spela.

På en given signal drog vi i gång vår egen paradlåt, som låtit hyfsat när vi repat. Den bestod av tre, fyra ackord med lite variationer här och där. Dock lät den allt annat än hyfsat på scen…

Jag spelade på så gott jag kunde medan Turken fortsatte, fast nu med funk-slapp, spela de två ackorden vi började med under Skymnes bibelreciterande. Skymne alternerade mellan att skrika ”Tomorrow, I wanna be you tomorrow” till att sjunga vad som föll in i hans alkoholomtöcknade hjärna. Om jag inte minns fel hörde jag även textsnuttar från diverse New York Dolls-låtar. 

Vi spelade i varje fall på. Jag kommer ihåg att Nille Strömberg satt på första bänkraden och låg dubbelvikt av skratt. Efter en stund – jag hade tappat all tidsuppfattning på grund av nervositet och alkohol – klev vi av scenen för det var dags för Engis trumsolo. Jag har ingen aning om hur länge han satt ensam på scenen – vi var backstage och hällde i oss resten av alkoholen (vodka & sprite). 

Efter vad som kan ha varit 10-20 minuter gick vi tillbaka på scenen. Engis var sjöblöt av svett, makeupen hade runnit ut och liknande mest ett groteskt black face, vi pluggade in instrumenten och började spela någon variation av samma låt som vi inlett med. Vi gästades nu också på scen av Kenta Löwdahl, som faktiskt kunde spela gitarr. Men han var helt väck av någon för oss okänd drog.

Mitt i denna kakafoni av oväsen och hojtande om ”tomorrow” bröts strömmen och en av gårdsledarna, ”Nacka”, som skrek ”Det här fan i mig ingen jävla replokal!” 

Vi dröp av scen och sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer än att vi åkte hem till mig och hade fest och jag blev tillsammans med Anette igen för andra gången (hon gjorde även slut för andra gången, efter 5-6 veckor).

Tre år senare spelade vi igen på samma fritidsgård, med en annan uppsättning, dock fortfarande Engis på trummor. Vi spelade ett gäng låtar av Sex Pistols och Ramones. Och vi var nyktra. Lustigt nog har jag färre minnen av spelningen 1983 än vår kaotiska dito 1980. 

Frank Zappa: A Sonic Alchemist of Avant-Garde Ingenuity

In the pantheon of musical virtuosos, one name stands out as a beacon of avant-garde brilliance and unbridled innovation: Frank Zappa. A composer, guitarist, and cultural iconoclast, Zappa’s sonic tapestries weave through the intricate realms of rock, jazz, classical, and beyond. With a penchant for pushing the boundaries of conventional music, Zappa’s oeuvre remains a testament to his fearless exploration of soundscapes that defy categorization.

The Musical Alchemist

Frank Zappa’s sonic alchemy was more than a mere amalgamation of notes and chords; it was an audacious endeavor to transmute the mundane into the extraordinary. His compositions, both complex and daring, challenged the very essence of musical norms, transcending genres and leaving an indelible mark on the avant-garde landscape.

Zappa’s Multifaceted Genius

At the heart of Zappa’s brilliance was his mastery of various instruments, coupled with an unparalleled understanding of composition. From intricate guitar solos that danced on the precipice of chaos to orchestral arrangements that defied conventional harmony, Zappa was a maestro whose musical prowess knew no bounds. His unapologetic fusion of genres paved the way for a sonic revolution that resonates across generations.

Social Commentary and Satire

Beyond the realm of musical virtuosity, Zappa was a keen observer of society and culture. His lyrics, often laced with satire and social commentary, provided a sharp critique of the human condition. Zappa’s wit and irreverence were as much a part of his artistic persona as his musical wizardry, cementing his status as a countercultural luminary.

Legacy and Influence

Frank Zappa’s impact on the world of music extends far beyond his own lifetime. Countless artists across genres have been influenced by his fearless approach to composition and his disregard for artistic conformity. Zappa’s legacy is not only evident in the vast expanse of his discography but also in the vast array of musicians who continue to draw inspiration from his audacious spirit.

The Quintessential Zappa: Five Essential Albums

1. “Hot Rats” (1969) – A groundbreaking fusion of jazz, rock, and avant-garde, showcasing Zappa’s instrumental prowess.

2. “Apostrophe (‘) / Over-Nite Sensation” (1974) – A double whammy that features some of Zappa’s most accessible yet innovative compositions.

3. “Joe’s Garage” (1979) – A rock opera that satirizes the music industry and society, demonstrating Zappa’s narrative and musical genius.

4. “We’re Only in It for the Money” (1968) – A satirical take on the counterculture of the 1960s, blending rock and orchestral elements with razor-sharp social commentary.

5. “One Size Fits All” (1975) – A fusion of rock and jazz with intricate compositions, exemplifying Zappa’s ability to balance complexity with accessibility.

Conclusion

Frank Zappa, the maestro of the avant-garde, continues to resonate with aficionados of boundary-pushing music. His legacy endures not only in the notes and chords he left behind but also in the spirit of fearless exploration that defines his body of work. As we delve into the intricate soundscapes Zappa crafted, we are reminded that true artistic brilliance knows no confines—only endless possibilities.

Exploring the Genius of Frank Zappa: His 5 Most Important Albums (to Essie)



Frank Zappa, the iconoclastic musician and composer, is renowned for pushing the boundaries of music. Over his prolific career, he released numerous albums, but today, we’ll focus on his five most important ones. These albums not only showcase his exceptional talent but also had a lasting impact on the music world.

1. “Freak Out!” (1966):
Frank Zappa’s debut album with The Mothers of Invention, “Freak Out!”, was a game-changer. This double LP challenged conventional norms with its blend of rock, doo-wop, and avant-garde elements. Zappa’s satirical lyrics and social commentary made it a countercultural masterpiece.

2. “Hot Rats” (1969):
“Hot Rats” represented a significant shift in Zappa’s discography. This instrumental jazz-rock fusion album demonstrated his virtuosity as a guitarist and composer. Tracks like “Peaches en Regalia” showcased his unique approach to composition, setting a new standard for progressive rock. And don’t forget Willie the Pimp!

3. “Apostrophe (‘)” (1974):
“Apostrophe (‘)” is often considered one of Zappa’s most accessible albums. It’s a fantastic entry point for newcomers. The title track, “Don’t Eat the Yellow Snow,” and “Cosmik Debris” exhibit his wit, satire, and exceptional guitar skills. This album’s humor and musical dexterity captivated audiences.

4. “Over-Nite Sensation” (1973):
“Over-Nite Sensation” is a testament to Frank Zappa’s ability to blend complex music with humorous storytelling. Songs like “Dinah-Moe Humm” and “Camarillo Brillo” combine his trademark sarcasm with intricate compositions. This album marked his foray into more rock-oriented soundscapes.

5. “One Size Fits All” (1975):
“One Size Fits All” further solidified Zappa’s reputation as a musical innovator. It features intricate arrangements and a remarkable interplay between musicians. Tracks like “Inca Roads” and “Sofa” exemplify his commitment to pushing boundaries and experimenting with different genres.

Frank Zappa’s discography is a treasure trove of musical experimentation and social commentary. These five albums represent pivotal moments in his career, where he broke new ground and defied categorization. If you’re looking to explore the genius of Frank Zappa, these albums are an excellent starting point, showcasing his multifaceted talent and his lasting influence on the world of music.

Also, Sheik Yerbouti is one of his most easy accessible albums. It might not reach the same musical heights as the albums above, but it is still a killer album.