Foo Fighters – rockens beigea Volvo V70

Foo Fighters

Jag såg Foo Fighters i fredags.

Eller rättare sagt: jag såg 40 000 män mellan 42 och 58 år återuppleva sina skilsmässor i realtid. Dave Grohl klev ut på scenen som den mänskliga motsvarigheten till en grillkväll i ett villaområde. Alla älskar honom. Ingen verkar riktigt veta varför, men alla är överens om att han är en bra kille.

Och det är han säkert.

Problemet är bara att trevliga människor ibland gör fruktansvärd musik.

Foo Fighters är ett märkligt fenomen. Jag kan några låtar, kan till och med sjunga med i refrängerna och har samtidigt aldrig frivilligt satt på ett Foo Fighters-album på kanske femton år.

Bandet är överallt. Om rockmusik vore kranvatten skulle Foo Fighters vara den där smaken man inte riktigt känner men som ändå finns där hela tiden.

De är liksom rockens standardinställning.

Jag började fundera på hur många låtar de egentligen har. Efter ett tag blev jag osäker på om de spelade tio låtar eller samma låt tio gånger.

Allting flyter ihop i en slags ändlös ström av välpolerad radiorock. Refräng. Gitarr. Refräng igen. Någon textrad om smärta, överlevnad eller att flyga. Sedan ännu en refräng.

Det är som att lyssna på ett greatest hits-album där alla låtar kommer från samma låt.

När Kurt Cobain dog fanns det ett hål i universum. Dave Grohl fyllde det med melodier, nerv och ett slags skev powerpop som faktiskt var riktigt bra. Första albumet låter fortfarande som en kille i ett rum som försöker lista ut vad fan han ska göra med sitt liv.

Någonstans på vägen förvandlades Foo Fighters till ett företag som tillverkar arenarock (företagsrock?). Inte dålig arenarock. Men inte heller särskilt provocerande arenarock. Bara arenarock. Musik som skulle kunna spelas i bakgrunden till en reklamfilm för öl, pickupbilar eller byggvaruhus.

Det finns något nästan vetenskapligt med hur Grohl lyckades destillera grunge, powerpop, punk och klassisk rock till en produkt som är fullständigt ofarlig. Som om han tog alla ingredienserna som gjorde Nirvana, Hüsker Dü och Sugar spännande och sedan filtrerade bort allt konstigt, trasigt och riskabelt.

Kvar blev något som fungerar överallt.

På gymmet. På en sportbar. I en hyrbil. I väntrummet hos tandläkaren.

Och det är kanske därför folk älskar dem. För samtidigt som jag står där och muttrar om överproduktion, trötta texter och riff som låter misstänkt bekanta, tittar jag ut över publiken.

De har kul. Riktigt kul. De sjunger, skriker och ler. Själv skakar jag på huvudet och tycker att det som emanerar från scenen är en jämntjock smet.

Kanske är det därför Foo Fighters överlevt så länge. Inte trots att de är rockens beigea Volvo V70, utan just därför.

Den startar varje morgon. Den tar dig dit du ska. Den är inte sexig. Men den fungerar.

Själv går jag därifrån med samma känsla som jag haft i tjugo år. Dave Grohl verkar trots allt vara en hyvens människa. Men varför får Nickelback så mycket hat och Foo Fighters så mycket kärlek? De är i princip exakt samma band, med samma formula och typ samma låtar.

Jag gillar ungefär fem Foo Fighters-låtar. Och jag är fortfarande inte helt säker på att resten är olika låtar.

Alien: Earth – ett haveri i rymden eller ”I tv-soffan kan ingen höra dig klaga”

En alien ovanför en kvinnas huvud

Det finns misslyckade spin-offs. Sedan finns det Alien: Earth.

När jag hörde “första tv-serien i Alien-universumet” tänkte jag direkt på trånga korridorer, blinkande monitorer, svettiga besättningar och en xenomorph som lurar i mörkret. Vad får vi? Ett Peter Pan-drama med ”hybridbarn” som diskuterar identitetspolitik i neonljus. För att göra det etter värre är det vuxna som spelar barn. Och när jag ändå kverulerar för fulla muggar: hur i helsike tänkte översättaren när namnet Wendy översätts till Lena?!  

Det här är inte Alien, det är Halo-serien all over again – en välkänd franchise reducerad till filosofiskt prat, halvdana effekter med renons på action. Man väntar på att något ska hända, men får istället långa scener där karaktärerna stirrar ut i tomma intet och mumlar om sin plats i kosmos. Det är som Matrix Resurrections: en nostalgitripp så upptagen med att analysera sin egen betydelse att den glömmer bort att faktiskt vara underhållande.

Hur som helst, kritikerna jublar och pratar om “ambition” och “djup”. Samtidigt sitter fansen och undrar var skräcken tog vägen. Alien brukade vara klaustrofobiskt, rått och skrämmande. Här är monstren reducerade till kulisser i bakgrunden, ungefär som om någon tänkte: “Låt oss göra Alien, fast utan det som gör Alien.”

Så ja – Alien: Earth är filosofiskt. Men inte på ett bra sätt. Dialogen får Vi på Saltkråkan att framstå som en Ingemar Bergman-rulle. Pekoral har inte nått sådana höjder sedan Anna Book flirtade med ”hiphop” 1994.

Det här är en serie som får en att längta efter en skrikande facehugger, bara för att något – vad som helst! – ska bryta tristessen och det bisarrt pretentiösa anslaget. Det enda jag längtar efter att ha sett det fjärde avsnittet är fjärrkontrollen, så jag kan stänga av eländet.

I en tidigare utmärkt tv-krönika skrev min kollega Andreas Thors om ”shittyfieringen” av streamingkanalerna. Att de satsade på reality-tv, som är mycket billigare att producera än stora tv-serier. Alien Earth är dock ett utmärkt bevis på att det går att shittyfiera med en rejält tilltagen budget. 

Det mest skrämmande är inte xenomorferna. Det är att någon på riktigt trodde att publiken skulle vilja ha detta. Alien Earth är verkligen skitdålig.

Villa Meduza kom tillbaka! Allt är förlåtet. 

Jag har startat en ny sida för Apple-prylar

macwire.se

MacWire är sidan för dig som vill veta mer om alla rykten som florerar runt iPhone och Mac.

Där kan du läsa de senaste rykten om Apples kommande (?) vikbara iPhone, budget-mac och krönikor skrivna av en riktig människa.

Hoppas du hittar dit 🙂

Invasion: ett mysterium större än utomjordingarna – hur i helvete blev det här godkänt?

Det finns frågor som håller en vaken om nätterna. Som varför bröd alltid rostas ojämnt. Varför SL reparerar tunnlar i rusningstid. Och den största av dem alla: hur kan Apple, med pengar så det räcker för att köpa ett land, fortsätta pumpa ut dyngan tv-serien Invasion?

Det borde vara omöjligt att misslyckas med en serie som har aliens, globala konfliktlinjer och en budget större än vad många länder lägger på utbildning. Men här sitter vi, säsong efter säsong, och stirrar på människor som långsamt öppnar dörrar, långsamt gråter i regn och långsamt försöker hitta handlingen som tydligen rymt från manusrummet.

Och sedan har vi barnen. Jag ber om ursäkt i förväg, men någon måste säga det: skådespelarinsatserna från barnen i Invasion är som att se skolteater på en tisdag förmiddag när alla är sjuka och ingen vill vara där. Hela serien stannar upp varje gång de öppnar munnen. Det är som om manusförfattarna tänkte att alla dramatiska scener skulle lösas genom att stirra intensivt och säga repliker med den känslomässiga kraften hos en möglig riskaka.

Det är så förbluffande dåligt att man börjar undra om det är ett konstnärligt experiment. Ett långsamt performanceverk om frustration. Ett sociologiskt test: hur länge kan vi få publiken att titta innan de tappar förståndet?

Apples strategi tycks vara att fortsätta oavsett reaktioner. Förlänga, förlänga, förlänga. Som om de försöker vinna uthållighets-VM i seg tv-produktion. Och visst, Apple älskar långsiktighet. Hollywood handlar om relationer, lojalitet och prestige. Men någon på Apple borde slå näven i bordet och säga “är det här verkligen värt pengarna?”

Det mest ironiska av allt är att Apple TV+ bevisligen kan göra bra tv. Severance, Silo, Slow Horses, For All Mankind, Pluribus, serier som faktiskt rör sig framåt. Som har puls. Som inte bygger hela dramaturgin på regn, stumma blickar och barn som gör precis allt de inte ska göra.

Invasion, däremot, är en serie där utomjordingarna är det minst förvirrande inslaget. Och trots det är det troligaste att vi får ännu en säsong! För så fungerar det numera: det räcker att några fortfarande tittar, även om de gör det som man tittar på en bilolycka – man vill inte, men kan inte riktigt sluta.

Kanske är den största cliffhangern av alla inte handlingen, utan frågan: hur dåligt kan det bli innan någon trycker på stopp?

Världens sämsta band

Band

Sommaren 1980 var mina föräldrar bortresta på kryssning tillsammans med min lillasyster Petra. Pernilla (äldre syster) bodde inne i stan och jag var ensam hemma i två veckor, nyss fyllda 16 år. När dessa var över var mammas bil trasig, gräsmattan sönderkörd av en stulen motorcross och gud vet vad mer. Jo, vi startade ett band! 

Jag hade väl spelat gitarr något år eller så, Mikael ”Turken” Segerström hade en bas och Håkan ”Mjölis” Hjälminger hade ett trumset. Vi skrapade ihop gitarrförstärkare (har ingen aning varifrån) och lyckades få över en gigantisk hemmabyggd basförstärkare samt Mjölis trumset. 

Vi ställde upp allt i allrummet. Jag kunde i varje fall spela kvintackord, Turken spelade på så gott han kunde medan Mjölis (har för mig att det var hans trummor i varje fall, men jag kan ha fel) faktiskt kunde spela rätt okej. Han hade till och med tagit lektioner. På sång hade vi Per Skymne. 

Vi spelade samma låt två timmar i sträck. Låten hette ”Tomorrow” mest för att det var det ordet Skymne hojtade om och om igen. Musiken lät fantastisk i mina öron. Låten gick i E och jag tror att inspirationen kom från Nazareths cover av Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown

Dagen efter sken solen och vi tyckte att det var dags att ge området en gratiskonsert. Sagt och gjort släpade vi ut instrument och förstärkare på vår altan och drog igång. 

Efter ungefär tio minuter dök den första grannen upp. Han bodde cirka 100 meter från oss, kom från Tyskland och körde buss på nätterna. Något som han även gjort natten innan. Han var inte helt nöjd med förmiddagens konsert.

”OM NI INTE SLÜTAR DEN JÄVLA OVÄSENDET KOMMER JAG NED OCH SLÅR SÖNDER DE JÄVLA TRUMMORNA! VERSTEHST?”

Tonen i hans röst tydde onekligen på ett visst allvar i hotet, så vi flyttade in utrustningen i huset igen och fortsatte. 

Gnistan var i vilket fall som helst tänd. Jag ville spela musik och jag ville göra det live. Det tog något halvår innan nästa tillfälle skulle ges. Luciadagen 1980. 

Återigen var det Turken, Skymne och nu Engis, en urstark kille som kan ha varit en smula albino, på trummor. Liksom Mjölis var Engis duktig, till och med en riktigt bra trummis. Vi andra spelade hellre än bra. 

På den här tiden var ungdomsfylleri på Lucia (13:e december) något av ett problem. Man skulle ha Luciavaka, vilket innebar festande hela natten före Lucia, oavsett vilken dag den 12:e inföll på. Det är nog många föräldrar som fått hämta sina barn på olika tillnyktringsenheter i landet eller för att de varit alkoholpåverkade i skolan. För att försöka erbjuda alternativ till festandet brukade fritidsgårdarna anordna olika aktiviteter. I vårt fall anordnade Krusboda Fritidsgård en talangjakt för alla som ville vara med. 

Givetvis ville vi med vårt band vara med, den främsta anledningen var att vi skulle få tillgång till en replokal i gårdens källare, där vi även kunde spela hur högt vi ville. 

Hur som helst, vi repade säkert i några veckor och lyckades få ihop ett par låtar. Men en sak stod klart och det var att vår utrustning helt enkelt var för kass för att kunna fylla samlingssalen. 

Talangjakten skulle vara drogfri, det var ett krav för att få delta och komma in på gården. Vi pratade med gårdsledarna och förklarade att många av våra kompisar kommer att vara där för att se oss och därmed vara nyktra, men som läget är just nu kommer vi inte att kunna spela då våra förstärkare suger. 

”Inga problem, vi hyr grejer åt er, men ni måste också vara nyktra på Lucia” blev svaret. Vi tyckte att det var en schysst deal. 

På Lucia fick en av gårdsledarna, Tom tror jag han hette, låna pappas bil för att åka och hämta grejerna. Han hade sällskap av oss plus en annan av ledarna som hade en något större bil. Jag kommer inte ihåg vilken musikaffär vi hyrde utrustningen av men jag kommer såväl ihåg när vi såg berget av förstärkare och PA-utrustning som väntade på oss – vilken syn det var!  

Turken hade fått en 100 watts basstärkare med ett högtalarkabinett med två stycken 15-tumshögtalare. Jag fick en Fender Twin Reverb kombostärkare och PA-anläggningen var gigantisk. 

Några dagar innan vi skulle spela hade John Lennon blivit skjuten utanför sitt hem i New York. En händelse som skapade rubriker världen över. En av The Beatles mördad utan anledning. Händelsen påverkade även oss, trots att vi var alldeles för unga för att ha upplevt ”Beatlemania”. Men 1980 var John Lennon fortfarande ett stort namn inom rockmusiken och visst hade alla vi bandet lyssnat och imponerats av The Beatles låtkatalog.

Fredagen den 12:e december 1980 skulle vi spela. Vi hade visserligen smugglat in alkohol i våra gitarrfodral, men vi hade alla kommit överens om att inte dricka för att hedra fritidsgården som hyrt dyr utrustning åt oss. 

Vi skulle uppträda sist av alla. De flesta körde någons slags playback till en populär låt, ett par mimade till en av Hasse & Tages ”Lindemans” (som var rätt rolig). Vi var de enda som skulle uppträda på riktigt med eget material. 

Ungefär 30 minuter innan vi skulle spela ropade de i högtalarna ”Snart kommer Totdep (Total Depression, Skymne kom på namnet) att uppträda”. Då slog nerverna till. 

Vi hade tillgång till ett utrymme bakom scenen där vi kunde stämma instrumenten (i alla fall försöka) och bara hänga. Vi tittade på varandra och utan ett ord tog vi fram spriten och började hälla i oss. Helvete vad nervösa vi var.

Engis och Skymne hade sminkat sig. Engis hade gjort någon slags hybrid av Kiss makeup medan Skymne hade svart läppstift, mascara och ett par ilsket orange byxor från vägverket som han på något mystiskt sätt kommit över (enligt hans egen utsago, 45 år senare, kan han ha ”hittat dem i något förråd, någon natt”). 

Jag vet inte hur mycket vi fick i oss men till slut var det vår tur att gå upp på scenen. Vi hade kommit överens om att vi skulle hylla John Lennon. Jag spelade två ackord stillsamt fram och tillbaka utan distorsion medan Turken och Engis försiktigt hakade på. Skymne hade en bibel med sig som han skulle läsa något ur – vad han läste är högst oklart för samtliga inblandade. 

Hur som helst var jag skräckslagen över att stå på scen. Jag har nog aldrig varit så nervös någonsin. Känslan var förlamande. Men väl uppe på scen gick det inte att göra något annat än att börja spela.

På en given signal drog vi i gång vår egen paradlåt, som låtit hyfsat när vi repat. Den bestod av tre, fyra ackord med lite variationer här och där. Dock lät den allt annat än hyfsat på scen…

Jag spelade på så gott jag kunde medan Turken fortsatte, fast nu med funk-slapp, spela de två ackorden vi började med under Skymnes bibelreciterande. Skymne alternerade mellan att skrika ”Tomorrow, I wanna be you tomorrow” till att sjunga vad som föll in i hans alkoholomtöcknade hjärna. Om jag inte minns fel hörde jag även textsnuttar från diverse New York Dolls-låtar. 

Vi spelade i varje fall på. Jag kommer ihåg att Nille Strömberg satt på första bänkraden och låg dubbelvikt av skratt. Efter en stund – jag hade tappat all tidsuppfattning på grund av nervositet och alkohol – klev vi av scenen för det var dags för Engis trumsolo. Jag har ingen aning om hur länge han satt ensam på scenen, vi var backstage och hällde i oss resten av alkoholen (vodka & sprite). 

Efter vad som kan ha varit 10-20 minuter gick vi tillbaka på scenen. Engis var sjöblöt av svett, makeupen hade runnit ut och liknande mest ett groteskt black face, vi pluggade in instrumenten och började spela någon variation av samma låt som vi inlett med. Vi gästades nu också på scen av Kenta Löwdahl, som faktiskt kunde spela gitarr. Men han var helt väck av någon för oss okänd drog.

Mitt i denna kakafoni av oväsen och hojtande om ”tomorrow” bröts strömmen av en av gårdsledarna, ”Nacka”, som skrek ”Det här fan i mig ingen jävla replokal!” 

Vi dröp av scen och sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer än att vi åkte hem till mig och hade fest och jag blev tillsammans med Anette igen för andra gången (hon gjorde även slut för andra gången, efter 5-6 veckor).

Tre år senare spelade vi igen på samma fritidsgård, med en annan uppsättning, dock fortfarande Engis på trummor. Vi spelade ett gäng låtar av Sex Pistols och Ramones. Och vi var nyktra. Lustigt nog har jag färre minnen av spelningen 1983 än vår kaotiska dito 1980. 

Så bra är F1: the Movie 

Apples nya originalfilm har en hel del spektakulära scener, och en handling som är lika förutsägbar som Kalle Ankas julafton. 

Bara så ni vet: jag är en Formula 1-nörd av rang. Jag kliver upp mitt i natten för att titta på de olika träningspassen när F1-cirkusen befinner sig i Asien. Okej? 

F1: the Movie är som Top Gun, fast på hjul. Jag tyckte inte om Top Gun. 

Du vet redan handlingen

Storyn handlar om den åldrande racerföraren Sonny Hayes, spelad av Brad Pitt. I sin tidiga karriär en lovande F1-förare som tävlade mot förare som Prost, Senna och Schumacher. Men en olycka satte stopp för hans karriär. 

Tro nu inte att Sonny Hayes lagt hjälmen på hyllan, istället far han världen runt och ställer upp i diverse olika tävlingar.

En dag får han besök av sin gamla vän Ruben (spelad av Javier Bardem) som äger ett F1-stall som inte bara har noll poäng, de håller även på att gå i konkurs och deras förare är en oerfaren ungtupp. 

Resten av handlingen kan säkert de flesta av er redan nu räkna ut. 

Att den påminner om Top Gun är nog inte enbart slumpen, filmen är regisserad av Joseph Kosinski (Top Gun: Maverick) och producerad av Jerry Bruckheimer (Top Gun: Maverick). 

Grejen med F1: the Movie är att den hajpats som den mest realistiska racingfilmen någonsin. Det är möjligt att den är det, men det betyder inte att den är realistisk. Långt ifrån! I alla fall om du är ett F1-fan. Visserligen är den sjufaldige världsmästaren Lewis Hamilton involverad som producent, men F1 på bio är en smula…meh.

För några år sedan kom filmen Rush, som handlade om rivaliteten mellan Niki Lauda och James Hunt. Den hade extremt orealistiska racingscener, men handlingen och storyn var flera snäpp bättre. 

Än värre är att filmens budskap känns fel. För att segra behöver du bara strunta i säkerheten, bryta mot alla regler och preja motståndarna av banan så att din lagkamrat kan vinna. Var det Flavio Briatore som spökskrev manus?

Det ska dock sägas att ljudet och vissa filmsekvenser faktiskt var riktigt häftiga. Men den förutsägbara handlingen, med en uppenbar tvist och dito romans för publikens skull, gör den till en högst medelmåttig actionfilm. Och det blir inte bättre av all produktplacering (gissa vilket märke) filmen är full av. 

Det säger något när det bästa i filmen är Günther Steiners sekundkorta cameo.  

Frank Zappa: A Sonic Alchemist of Avant-Garde Ingenuity

In the pantheon of musical virtuosos, one name stands out as a beacon of avant-garde brilliance and unbridled innovation: Frank Zappa. A composer, guitarist, and cultural iconoclast, Zappa’s sonic tapestries weave through the intricate realms of rock, jazz, classical, and beyond. With a penchant for pushing the boundaries of conventional music, Zappa’s oeuvre remains a testament to his fearless exploration of soundscapes that defy categorization.

The Musical Alchemist

Frank Zappa’s sonic alchemy was more than a mere amalgamation of notes and chords; it was an audacious endeavor to transmute the mundane into the extraordinary. His compositions, both complex and daring, challenged the very essence of musical norms, transcending genres and leaving an indelible mark on the avant-garde landscape.

Zappa’s Multifaceted Genius

At the heart of Zappa’s brilliance was his mastery of various instruments, coupled with an unparalleled understanding of composition. From intricate guitar solos that danced on the precipice of chaos to orchestral arrangements that defied conventional harmony, Zappa was a maestro whose musical prowess knew no bounds. His unapologetic fusion of genres paved the way for a sonic revolution that resonates across generations.

Social Commentary and Satire

Beyond the realm of musical virtuosity, Zappa was a keen observer of society and culture. His lyrics, often laced with satire and social commentary, provided a sharp critique of the human condition. Zappa’s wit and irreverence were as much a part of his artistic persona as his musical wizardry, cementing his status as a countercultural luminary.

Legacy and Influence

Frank Zappa’s impact on the world of music extends far beyond his own lifetime. Countless artists across genres have been influenced by his fearless approach to composition and his disregard for artistic conformity. Zappa’s legacy is not only evident in the vast expanse of his discography but also in the vast array of musicians who continue to draw inspiration from his audacious spirit.

The Quintessential Zappa: Five Essential Albums

1. “Hot Rats” (1969) – A groundbreaking fusion of jazz, rock, and avant-garde, showcasing Zappa’s instrumental prowess.

2. “Apostrophe (‘) / Over-Nite Sensation” (1974) – A double whammy that features some of Zappa’s most accessible yet innovative compositions.

3. “Joe’s Garage” (1979) – A rock opera that satirizes the music industry and society, demonstrating Zappa’s narrative and musical genius.

4. “We’re Only in It for the Money” (1968) – A satirical take on the counterculture of the 1960s, blending rock and orchestral elements with razor-sharp social commentary.

5. “One Size Fits All” (1975) – A fusion of rock and jazz with intricate compositions, exemplifying Zappa’s ability to balance complexity with accessibility.

Conclusion

Frank Zappa, the maestro of the avant-garde, continues to resonate with aficionados of boundary-pushing music. His legacy endures not only in the notes and chords he left behind but also in the spirit of fearless exploration that defines his body of work. As we delve into the intricate soundscapes Zappa crafted, we are reminded that true artistic brilliance knows no confines—only endless possibilities.