Det finns frågor som håller en vaken om nätterna. Som varför bröd alltid rostas ojämnt. Varför SL reparerar tunnlar i rusningstid. Och den största av dem alla: hur kan Apple, med pengar så det räcker för att köpa ett land, fortsätta pumpa ut tv-serien Invasion?
Det borde vara omöjligt att misslyckas med en serie som har aliens, globala konfliktlinjer och en budget större än vad många länder lägger på utbildning. Men här sitter vi, säsong efter säsong, och stirrar på människor som långsamt öppnar dörrar, långsamt gråter i regn och långsamt försöker hitta handlingen som tydligen rymt från manusrummet.
Och sedan har vi barnen. Jag ber om ursäkt i förväg, men någon måste säga det: skådespelarinsatserna från barnen i Invasion är som att se skolteater på en tisdag förmiddag när alla är sjuka och ingen vill vara där. Hela serien stannar upp varje gång de öppnar munnen. Det är som om manusförfattarna tänkte att alla dramatiska scener skulle lösas genom att stirra intensivt och säga repliker med den känslomässiga kraften hos en möglig riskaka.
Det är så förbluffande svagt att man börjar undra om det är ett konstnärligt experiment. Ett långsamt performanceverk om frustration. Ett sociologiskt test: hur länge kan vi få publiken att titta innan de tappar förståndet?
Apples strategi tycks vara att fortsätta oavsett reaktioner. Förlänga, förlänga, förlänga. Som om de försöker vinna uthållighets-VM i seg tv-produktion. Och visst, Apple älskar långsiktighet. Hollywood handler om relationer, lojalitet och prestige. Men någon borde våga säga: är det här verkligen värt att stå för?
Det mest ironiska av allt är att Apple TV+ bevisligen kan göra bra tv. Severance, Silo, Slow Horses, For All Mankind – serier som faktiskt rör sig framåt. Som har puls. Som inte bygger hela dramaturgin på regn och stumma blickar.
Invasion, däremot, är en serie där utomjordingarna är det minst förvirrande inslaget. Och trots det är det troligaste att vi får ännu en säsong. För så fungerar det numera: det räcker att några fortfarande tittar, även om de gör det som man tittar på en bilolycka – man vill inte, men kan inte riktigt sluta.
Kanske är den största cliffhangern av alla inte handlingen, utan frågan: hur dåligt kan det bli innan någon trycker på stopp?
Vi får väl se. Långsamt, förstås.