Category: Streaming

Sa han blygsamt om sitt eget alster: https://macwire.se/shitfication-men-kalla-det-garna-innovation/

Det finns misslyckade spin-offs. Sedan finns det Alien: Earth.

När jag hörde “första tv-serien i Alien-universumet” tänkte jag direkt på trånga korridorer, blinkande monitorer, svettiga besättningar och en xenomorph som lurar i mörkret. Vad får vi? Ett Peter Pan-drama med ”hybridbarn” som diskuterar identitetspolitik i neonljus. För att göra det etter värre är det vuxna som spelar barn. Och när jag ändå kverulerar för fulla muggar: hur i helsike tänkte översättaren när namnet Wendy översätts till Lena?!  

Det här är inte Alien, det är Halo-serien all over again – en välkänd franchise reducerad till filosofiskt prat, halvdana effekter med renons på action. Man väntar på att något ska hända, men får istället långa scener där karaktärerna stirrar ut i tomma intet och mumlar om sin plats i kosmos. Det är som Matrix Resurrections: en nostalgitripp så upptagen med att analysera sin egen betydelse att den glömmer bort att faktiskt vara underhållande.

Hur som helst, kritikerna jublar och pratar om “ambition” och “djup”. Samtidigt sitter fansen och undrar var skräcken tog vägen. Alien brukade vara klaustrofobiskt, rått och skrämmande. Här är monstren reducerade till kulisser i bakgrunden, ungefär som om någon tänkte: “Låt oss göra Alien, fast utan det som gör Alien.”

Så ja – Alien: Earth är filosofiskt. Men inte på ett bra sätt. Dialogen får Vi på Saltkråkan att framstå som en Ingemar Bergman-rulle. Pekoral har inte nått sådana höjder sedan Anna Book flirtade med ”hiphop” 1994.

Det här är en serie som får en att längta efter en skrikande facehugger, bara för att något – vad som helst! – ska bryta tristessen och det bisarrt pretentiösa anslaget. Det enda jag längtar efter att ha sett det fjärde avsnittet är fjärrkontrollen, så jag kan stänga av eländet.

I en tidigare utmärkt tv-krönika skrev min kollega Andreas Thors om ”shittyfieringen” av streamingkanalerna. Att de satsade på reality-tv, som är mycket billigare att producera än stora tv-serier. Alien Earth är dock ett utmärkt bevis på att det går att shittyfiera med en rejält tilltagen budget. 

Det mest skrämmande är inte xenomorferna. Det är att någon på riktigt trodde att publiken skulle vilja ha detta. Alien Earth är verkligen skitdålig.

Villa Meduza kom tillbaka! Allt är förlåtet. 

Det finns frågor som håller en vaken om nätterna. Som varför bröd alltid rostas ojämnt. Varför SL reparerar tunnlar i rusningstid. Och den största av dem alla: hur kan Apple, med pengar så det räcker för att köpa ett land, fortsätta pumpa ut dyngan tv-serien Invasion?

Det borde vara omöjligt att misslyckas med en serie som har aliens, globala konfliktlinjer och en budget större än vad många länder lägger på utbildning. Men här sitter vi, säsong efter säsong, och stirrar på människor som långsamt öppnar dörrar, långsamt gråter i regn och långsamt försöker hitta handlingen som tydligen rymt från manusrummet.

Och sedan har vi barnen. Jag ber om ursäkt i förväg, men någon måste säga det: skådespelarinsatserna från barnen i Invasion är som att se skolteater på en tisdag förmiddag när alla är sjuka och ingen vill vara där. Hela serien stannar upp varje gång de öppnar munnen. Det är som om manusförfattarna tänkte att alla dramatiska scener skulle lösas genom att stirra intensivt och säga repliker med den känslomässiga kraften hos en möglig riskaka.

Det är så förbluffande dåligt att man börjar undra om det är ett konstnärligt experiment. Ett långsamt performanceverk om frustration. Ett sociologiskt test: hur länge kan vi få publiken att titta innan de tappar förståndet?

Apples strategi tycks vara att fortsätta oavsett reaktioner. Förlänga, förlänga, förlänga. Som om de försöker vinna uthållighets-VM i seg tv-produktion. Och visst, Apple älskar långsiktighet. Hollywood handlar om relationer, lojalitet och prestige. Men någon på Apple borde slå näven i bordet och säga “är det här verkligen värt pengarna?”

Det mest ironiska av allt är att Apple TV+ bevisligen kan göra bra tv. Severance, Silo, Slow Horses, For All Mankind, Pluribus, serier som faktiskt rör sig framåt. Som har puls. Som inte bygger hela dramaturgin på regn, stumma blickar och barn som gör precis allt de inte ska göra.

Invasion, däremot, är en serie där utomjordingarna är det minst förvirrande inslaget. Och trots det är det troligaste att vi får ännu en säsong! För så fungerar det numera: det räcker att några fortfarande tittar, även om de gör det som man tittar på en bilolycka – man vill inte, men kan inte riktigt sluta.

Kanske är den största cliffhangern av alla inte handlingen, utan frågan: hur dåligt kan det bli innan någon trycker på stopp?