Its gray and windy outside. Spending the day on the couch, admiring my art and listening to Foo Fighters. But in the distance I can hear my Xbox calling “come play with me”. Who am I to resist a temptation?
The sirens are calling
Getting there
I’m getting there… My life is quite devoid of exciting moments. But who knows? Something might happen and if it does, it will appear here. Maybe.
Hello ya’ll!
With a bit of luck and even more luck, this blog will host the rants (mostly) and raves (less likely) from me.
Vem vill ha lyckliga slut?
Satt och slötittade på Alien Vs Predator, en ovanligt sugig rulle, men som har två av filmhistoriens coolaste monster i samma film. Hur som helst, om ni har läst serien (jo, den är baserad på en serie från tidigt 1990-tal), så kommer ni kanske ihåg att slutet är relativt svart. Om jag inte minns helt fel följer kvinnan, som slåss på predators sida, med predatorerna när de lämnar planeten. Anledningen är att hon fått smak på jakten och dödandet.
I den här filmen står hon bara och stirrar medan Bob Predator & the Wailers far iväg.
Min fråga: vem vill ha ett sådant slut? Efterfrågas slätstrukna slut av testpubliken eller är Hollywood oförmöget att testa någonting annorlunda. Tacka vet jag slutet på Empire Strikes Back. Darth Vader var Lukes pappa, Han Solo nedfryst, imperiet på framgång och rebellerna på flykt, till och med C3PO var i spillror. Snacka om cliffhanger. Eller Terminator 2 – T1000 är avpolleterad och man tror att det – gudskelov – kommer att bli ett lyckligt slut. Då Terminatorn offrar sig själv, trots att han lärt sig vad smärta innebär.
Deprimerande? Javisst, men ändå. Inget sliskigt sockersött som man nu för tiden alltid vet kommer i slutet; allt ordnar sig. Hjälten är inte död, han bara vilade…