Det slog mig någon gång under Sweden Rock Festival.
Inte under Yngwie Malmsteens gitarrsolo. Det hade varit för enkelt. Nej, det kom när jag stod och funderade på om jag verkligen ville gå ytterligare en kilometer mellan två scener för att höra ännu ett band spela väldigt fort.
Jag börjar misstänka att jag inte gillar hårdrock.
Eller festivaler.
Eller så är det bara alla umbäranden.
Sweden Rock började ungefär så illa som den kunde. Redan första dagen blev jag magsjuk och tillbringade större delen av onsdagen liggande i ett tält, där den största musikupplevelsen bestod av avlägsna gitarrsolon blandade med ljudet av min egen självömkan (ja, det var synd om mig).
Torsdagen var bättre. Tom Morello var lysande. Iron Maiden var precis så bra som alla säger att Iron Maiden är. För ett ögonblick kändes det värt det. Sedan började magen protestera igen.
Fredagen inleddes med Ström, ett band som spelar AC/DC-doftande rock på svenska. De är fortfarande festivalens största överraskning (se det här Sweden Rock-inlägget). Inte bara för att de var bra, utan för att de såg genuint glada ut över att någon faktiskt stod framför scenen. Det finns något sympatiskt med musiker som fortfarande blir genuint upprymda av applåder.
Hellacopters var, som alltid, tajta. Nästan kliniskt tajta. Kanske lite för tajta. Det blev aldrig riktigt spännande. Men visst var de bra!
Venom försökte fortfarande låta satanistiska. Det enda som lät riktigt demoniskt var ljudbilden och de kassa låtarna.
Sedan kom Joan Jett. Jag vet inte om hon var trött, jag var trött eller om vi bara möttes i någon slags kollektiv utmattning. Det kan ha varit den mest sömniga spelning jag sett.
Och så lördagen. Yngwie Malmsteen klev upp på scen och spelade ungefär tre miljoner toner under de första tio minuterna. Tekniskt imponerande, naturligtvis. Men efter ett tag börjar man undra om någon någonsin bett honom spela färre toner. Bara för att se vad som händer (något som jag faktiskt gjorde 1997. Jag blev rejält utskälld och utsparkad från hans födelsedagsfest som jag hade gate kraschat).
Det märkliga är att Sweden Rock egentligen är en väldigt trevlig festival. Den är lugn. Folk beter sig. Det känns tryggt. Och de har vattentoaletter!
Dessutom är matutbudet riktigt bra. Ett hett tips är den vietnamesiska food trucken! Testa nummer två på menyn, den är absolut bäst. Om du kommer på tisdagen, när festivalområdet är stängt, undvik då Sweden Rocks egen restaurang (hundra meter från plattan). Såvida du inte är förtjust i riktigt sunkiga hamburgare.
De sista punkterna ska inte underskattas. Efter några dagar på en festival börjar ens krav på civilisation sjunka dramatiskt. Plötsligt kan en spolknapp och god mat kännas som mänsklighetens största uppfinning.
Däremot är nästan allt annat dyrt. Vip-området känns mest som ett sågspånstäckt experiment i hur mycket människor är villiga att betala för att stå på samma (sågspånstäckta) grus, med ett extra armband runt handleden. Vippen är utan tvekan det mest överskattade på hela Sweden Rock. Det enda som är Vip är att du kan beställa (dyra) drinkar. Ute på festivalområdet finns bara öl och vin.
När jag åkte hem funderade jag på vad jag egentligen tar med mig.
Iron Maiden var riktigt bra. Ström likaså. Tom Morello bevisade återigen att en gitarr kan låta som nästan vad som helst.
Och jag har lärt mig att fyra dagar på en festival är precis tillräckligt lång tid för att börja ifrågasätta både sina musikpreferenser och sina livsval.
Åker jag dit nästa år? Nä, jag håller i skrivande stund på att installera en kill switch för att förhindra ytterligare festivalbesök 😃