Jag såg Foo Fighters i fredags.
Eller rättare sagt: jag såg 40 000 män mellan 42 och 58 år återuppleva sina skilsmässor i realtid. Dave Grohl klev ut på scenen som den mänskliga motsvarigheten till en grillkväll i ett villaområde. Alla älskar honom. Ingen verkar riktigt veta varför, men alla är överens om att han är en bra kille.
Och det är han säkert.
Problemet är bara att trevliga människor ibland gör fruktansvärd musik.
Foo Fighters är ett märkligt fenomen. Jag kan några låtar, kan till och med sjunga med i refrängerna och har samtidigt aldrig frivilligt satt på ett Foo Fighters-album på kanske femton år.
Bandet är överallt. Om rockmusik vore kranvatten skulle Foo Fighters vara den där smaken man inte riktigt känner men som ändå finns där hela tiden.
De är liksom rockens standardinställning.
Jag började fundera på hur många låtar de egentligen har. Efter ett tag blev jag osäker på om de spelade tio låtar eller samma låt tio gånger.
Allting flyter ihop i en slags ändlös ström av välpolerad radiorock. Refräng. Gitarr. Refräng igen. Någon textrad om smärta, överlevnad eller att flyga. Sedan ännu en refräng.
Det är som att lyssna på ett greatest hits-album där alla låtar kommer från samma låt.
När Kurt Cobain dog fanns det ett hål i universum. Dave Grohl fyllde det med melodier, nerv och ett slags skev powerpop som faktiskt var riktigt bra. Första albumet låter fortfarande som en kille i ett rum som försöker lista ut vad fan han ska göra med sitt liv.
Någonstans på vägen förvandlades Foo Fighters till ett företag som tillverkar arenarock (företagsrock?). Inte dålig arenarock. Men inte heller särskilt provocerande arenarock. Bara arenarock. Musik som skulle kunna spelas i bakgrunden till en reklamfilm för öl, pickupbilar eller byggvaruhus.
Det finns något nästan vetenskapligt med hur Grohl lyckades destillera grunge, powerpop, punk och klassisk rock till en produkt som är fullständigt ofarlig. Som om han tog alla ingredienserna som gjorde Nirvana, Hüsker Dü och Sugar spännande och sedan filtrerade bort allt konstigt, trasigt och riskabelt.
Kvar blev något som fungerar överallt.
På gymmet. På en sportbar. I en hyrbil. I väntrummet hos tandläkaren.
Och det är kanske därför folk älskar dem. För samtidigt som jag står där och muttrar om överproduktion, trötta texter och riff som låter misstänkt bekanta, tittar jag ut över publiken.
De har kul. Riktigt kul. De sjunger, skriker och ler. Själv skakar jag på huvudet och tycker att det som emanerar från scenen är en jämntjock smet.
Kanske är det därför Foo Fighters överlevt så länge. Inte trots att de är rockens beigea Volvo V70, utan just därför.
Den startar varje morgon. Den tar dig dit du ska. Den är inte sexig. Men den fungerar.
Själv går jag därifrån med samma känsla som jag haft i tjugo år. Dave Grohl verkar trots allt vara en hyvens människa. Men varför får Nickelback så mycket hat och Foo Fighters så mycket kärlek? De är i princip exakt samma band, med samma formula och typ samma låtar.
Jag gillar ungefär fem Foo Fighters-låtar. Och jag är fortfarande inte helt säker på att resten är olika låtar.