Foo Fighters – Rock’s Beige Volvo V70

Foo Fighters

I saw Foo Fighters last Friday.

Or rather, I watched 40,000 men between the ages of 42 and 58 relive their divorces in real time.

Dave Grohl walked onstage like the human equivalent of a neighborhood barbecue. Everybody loves him. Nobody seems entirely sure why, but everyone agrees he’s a great guy.

And he probably is.

The problem is that nice people sometimes make terrible music.

Foo Fighters are a strange phenomenon. I know a handful of their songs, I can even sing along to the choruses, and yet I haven’t voluntarily put on a Foo Fighters album in, what, fifteen years.

They’re everywhere. If rock music were tap water, Foo Fighters would be that faint taste you barely notice but that’s always there.

They’re basically rock’s factory setting.

At one point I started wondering how many songs they actually have. After a while I wasn’t sure whether they’d played ten different songs or the same song ten times.

Everything blurs together into one endless stream of polished radio rock. Chorus. Guitar. Chorus again. A lyric about pain, survival or flying. Then another chorus.

It’s like listening to a greatest hits album where every hit comes from the same song.

When Kurt Cobain died, he left a hole in the universe. Dave Grohl filled it with melodies, raw emotion and a kind of off-kilter power pop that was genuinely great. That first album still sounds like a guy alone in a room trying to figure out what the hell he’s supposed to do with his life.

Somewhere along the way, Foo Fighters turned into a company that manufactures arena rock. Corporate rock, maybe. Not bad arena rock. But not particularly exciting arena rock either. Just… arena rock. Music that could play underneath a commercial for beer, pickup trucks or a home improvement store.

There’s something almost scientific about the way Grohl managed to distill grunge, power pop, punk and classic rock into a product that’s completely harmless. It’s as if he took everything that made Nirvana, Hüsker Dü and Sugar exciting, then filtered out everything weird, broken and dangerous.

What’s left works anywhere.

At the gym. In a sports bar. In a rental car. In your dentist’s waiting room.

And maybe that’s exactly why people love them. Because while I’m standing there grumbling about overproduction, tired lyrics and riffs that sound suspiciously familiar, I look out at the crowd.

They’re having a blast. A genuine blast. They’re singing, screaming and smiling.

Meanwhile I’m standing there shaking my head, thinking everything coming off that stage has blended into one big beige paste.

Maybe that’s why Foo Fighters have survived for so long. Not despite being the beige Volvo V70 of rock, but because of it.

It starts every morning. It gets you where you’re going. It’s not sexy.

But it works.

I leave with the same feeling I’ve had for the last twenty years. Dave Grohl still seems like a genuinely decent guy. But why does Nickelback get so much hate while Foo Fighters get so much love?

They’re basically the same band, built on the same formula, writing more or less the same songs.

I like maybe five Foo Fighters songs.

And I’m still not entirely convinced the rest aren’t all the same one.

Jag börjar misstänka att jag inte gillar hårdrock

Hellacopters på Sweden Rock

Det slog mig någon gång under Sweden Rock Festival.

Inte under Yngwie Malmsteens gitarrsolo. Det hade varit för enkelt. Nej, det kom när jag stod och funderade på om jag verkligen ville gå ytterligare en kilometer mellan två scener för att höra ännu ett band spela väldigt fort.

Jag börjar misstänka att jag inte gillar hårdrock.

Eller festivaler.

Eller så är det bara alla umbäranden.

Sweden Rock började ungefär så illa som den kunde. Redan första dagen blev jag magsjuk och tillbringade större delen av onsdagen liggande i ett tält, där den största musikupplevelsen bestod av avlägsna gitarrsolon blandade med ljudet av min egen självömkan (ja, det var synd om mig).

Torsdagen var bättre. Tom Morello var lysande. Iron Maiden var precis så bra som alla säger att Iron Maiden är. För ett ögonblick kändes det värt det. Sedan började magen protestera igen.

Fredagen inleddes med Ström, ett band som spelar AC/DC-doftande rock på svenska. De är fortfarande festivalens största överraskning (se det här Sweden Rock-inlägget). Inte bara för att de var bra, utan för att de såg genuint glada ut över att någon faktiskt stod framför scenen. Det finns något sympatiskt med musiker som fortfarande blir genuint upprymda av applåder.

Ström på Sweden Rock

Hellacopters var, som alltid, tajta. Nästan kliniskt tajta. Kanske lite för tajta. Det blev aldrig riktigt spännande. Men visst var de bra! 

Venom försökte fortfarande låta satanistiska. Det enda som lät riktigt demoniskt var ljudbilden och de kassa låtarna.  

Sedan kom Joan Jett. Jag vet inte om hon var trött, jag var trött eller om vi bara möttes i någon slags kollektiv utmattning. Det kan ha varit den mest sömniga spelning jag sett.

Och så lördagen. Yngwie Malmsteen klev upp på scen och spelade ungefär tre miljoner toner under de första tio minuterna. Tekniskt imponerande, naturligtvis. Men efter ett tag börjar man undra om någon någonsin bett honom spela färre toner. Bara för att se vad som händer (något som jag faktiskt gjorde 1997. Jag blev rejält utskälld och utsparkad från hans födelsedagsfest som jag hade gate kraschat).

Det märkliga är att Sweden Rock egentligen är en väldigt trevlig festival. Den är lugn. Folk beter sig. Det känns tryggt. Och de har vattentoaletter! 

Dessutom är matutbudet riktigt bra. Ett hett tips är den vietnamesiska food trucken! Testa nummer två på menyn, den är absolut bäst. Om du kommer på tisdagen, när festivalområdet är stängt, undvik då Sweden Rocks egen restaurang (hundra meter från plattan). Såvida du inte är förtjust i riktigt  sunkiga hamburgare. 

De sista punkterna ska inte underskattas. Efter några dagar på en festival börjar ens krav på civilisation sjunka dramatiskt. Plötsligt kan en spolknapp och god mat kännas som mänsklighetens största uppfinning.

Däremot är nästan allt annat dyrt. Vip-området känns mest som ett sågspånstäckt experiment i hur mycket människor är villiga att betala för att stå på samma (sågspånstäckta) grus, med ett extra armband runt handleden. Vippen är utan tvekan det mest överskattade på hela Sweden Rock. Det enda som är Vip är att du kan beställa (dyra) drinkar. Ute på festivalområdet finns bara öl och vin. 

Artikelförfattaren avnjuter en välkyld dryck.

När jag åkte hem funderade jag på vad jag egentligen tar med mig.

Iron Maiden var riktigt bra. Ström likaså. Tom Morello bevisade återigen att en gitarr kan låta som nästan vad som helst.

Och jag har lärt mig att fyra dagar på en festival är precis tillräckligt lång tid för att börja ifrågasätta både sina musikpreferenser och sina livsval.

Åker jag dit nästa år? Nä, jag håller i skrivande stund på att installera en kill switch för att förhindra ytterligare festivalbesök 😃  

Foo Fighters – rockens beigea Volvo V70

Foo Fighters

Jag såg Foo Fighters i fredags.

Eller rättare sagt: jag såg 40 000 män mellan 42 och 58 år återuppleva sina skilsmässor i realtid. Dave Grohl klev ut på scenen som den mänskliga motsvarigheten till en grillkväll i ett villaområde. Alla älskar honom. Ingen verkar riktigt veta varför, men alla är överens om att han är en bra kille.

Och det är han säkert.

Problemet är bara att trevliga människor ibland gör fruktansvärd musik.

Foo Fighters är ett märkligt fenomen. Jag kan några låtar, kan till och med sjunga med i refrängerna och har samtidigt aldrig frivilligt satt på ett Foo Fighters-album på kanske femton år.

Bandet är överallt. Om rockmusik vore kranvatten skulle Foo Fighters vara den där smaken man inte riktigt känner men som ändå finns där hela tiden.

De är liksom rockens standardinställning.

Jag började fundera på hur många låtar de egentligen har. Efter ett tag blev jag osäker på om de spelade tio låtar eller samma låt tio gånger.

Allting flyter ihop i en slags ändlös ström av välpolerad radiorock. Refräng. Gitarr. Refräng igen. Någon textrad om smärta, överlevnad eller att flyga. Sedan ännu en refräng.

Det är som att lyssna på ett greatest hits-album där alla låtar kommer från samma låt.

När Kurt Cobain dog fanns det ett hål i universum. Dave Grohl fyllde det med melodier, nerv och ett slags skev powerpop som faktiskt var riktigt bra. Första albumet låter fortfarande som en kille i ett rum som försöker lista ut vad fan han ska göra med sitt liv.

Någonstans på vägen förvandlades Foo Fighters till ett företag som tillverkar arenarock (företagsrock?). Inte dålig arenarock. Men inte heller särskilt provocerande arenarock. Bara arenarock. Musik som skulle kunna spelas i bakgrunden till en reklamfilm för öl, pickupbilar eller byggvaruhus.

Det finns något nästan vetenskapligt med hur Grohl lyckades destillera grunge, powerpop, punk och klassisk rock till en produkt som är fullständigt ofarlig. Som om han tog alla ingredienserna som gjorde Nirvana, Hüsker Dü och Sugar spännande och sedan filtrerade bort allt konstigt, trasigt och riskabelt.

Kvar blev något som fungerar överallt.

På gymmet. På en sportbar. I en hyrbil. I väntrummet hos tandläkaren.

Och det är kanske därför folk älskar dem. För samtidigt som jag står där och muttrar om överproduktion, trötta texter och riff som låter misstänkt bekanta, tittar jag ut över publiken.

De har kul. Riktigt kul. De sjunger, skriker och ler. Själv skakar jag på huvudet och tycker att det som emanerar från scenen är en jämntjock smet.

Kanske är det därför Foo Fighters överlevt så länge. Inte trots att de är rockens beigea Volvo V70, utan just därför.

Den startar varje morgon. Den tar dig dit du ska. Den är inte sexig. Men den fungerar.

Själv går jag därifrån med samma känsla som jag haft i tjugo år. Dave Grohl verkar trots allt vara en hyvens människa. Men varför får Nickelback så mycket hat och Foo Fighters så mycket kärlek? De är i princip exakt samma band, med samma formula och typ samma låtar.

Jag gillar ungefär fem Foo Fighters-låtar. Och jag är fortfarande inte helt säker på att resten är olika låtar.