Det finns konserter man går på, uppskattar och sedan ganska snabbt lägger till handlingarna. Och så finns det konserter som redan under andra låten börjar möblera om i ens privata topplista.
Opeth i Dalhalla tillhör den senare kategorin.
Inramningen kunde knappast ha varit bättre. Dalhalla är en av de där platserna som nästan riskerar att konkurrera med artisterna om uppmärksamheten. Ett gammalt kalkbrott utanför Rättvik, med lodräta klippväggar och en scen som ser ut att vara byggd för något betydligt mer dramatiskt än allsång och plastmuggar.
Den här kvällen passade platsen Opeth perfekt.
Ljudet var makalöst bra, ljuset användes med både kraft och finess och bandet var så tajt att det nästan blev löjligt. Inte sterilt eller mekaniskt, utan samspelt på det där sättet som gör att komplicerad musik låter fullständigt självklar.
En plats bland giganterna
Det är svårt att rangordna konserter. Minnen förändras med tiden och ibland är det lika mycket omständigheterna som själva spelningen man kommer ihåg.
Men några kvällar har blivit kvar.
Queen 1978. Kiss 1976. Bob Marley 1980. Frank Zappa 1982. Dead Kennedys 1981. Och så sent som 2026, norska Gluecifer.
Sex väldigt olika konserter från olika delar av mitt liv. Gemensamt för dem är att jag fortfarande kan känna någonting när jag tänker tillbaka på dem. Ett särskilt ljud, ett ljus, en stämning eller känslan av att just den här kvällen händer något som inte riktigt går att återskapa.
Opeth i Dalhalla placerar sig definitivt i det sällskapet.
Dödsmuller och knastertorr humor
Mikael Åkerfeldt är inte bara en makalös gitarrist och sångare. Han har också gjort mellansnacket till en egen konstart.
Det är en balansgång mellan surrealistisk humor, märkliga infall och kommentarer som levereras så knastertorrt att delar av publiken först verkar undra om han skämtar. Det gör han oftast. Förmodligen.
Kontrasten mot musiken är underbar. Ena stunden står han och resonerar om något fullständigt oväsentligt. Nästa sekund drar bandet i gång ett stycke som låter som om ett mindre berg håller på att rasa samman.
Och vilket band det är.
Fredrik Åkesson är så vansinnigt skicklig på sitt instrument att man emellanåt bara står och häpnar. Det handlar inte bara om snabbhet eller teknik, utan om kontroll, ton och förmågan att få även de mest avancerade partierna att kännas musikaliska.
Trummisen Waltteri Väyrynen ser knappt ut att svettas. Det borde rimligen vara förbjudet att spela så komplicerade saker och samtidigt se ut som om man väntar på bussen. Men helsike vad bra han är.
Martin Méndez är precis den klippa ett band som Opeth behöver. Stadig, tung och fullständigt pålitlig medan musiken byter riktning, taktart och sinnesstämning.
Och Joakim Svalberg spelar inte bara keyboards. Han sjunger stämmor som om det inte fanns någon morgondag.
Från avgrundsmörker till Kjell Höglund
Setlisten rörde sig genom stora delar av Opeths musikaliska historia. Där fanns det tunga och brutala, men också de lugnare och mer melankoliska partierna. ”Windowpane”, ”The Grand Conjuration”, ”Demon of the Fall”, ”The Drapery Falls” och avslutande ”Deliverance” – det är svårt att begära mycket mer.
Fast tydligen gick det att klämma in lite till.
Napalm Deaths ”You Suffer”, en låt som varar ungefär lika länge som det tar att blinka, framfördes tre gånger. Två av dem med publiken som medverkande sångare. Det tog förmodligen längre tid att förklara upplägget än att spela låtarna.
Och någonstans i allt detta dök även Kjell Höglunds ”Man vänjer sig” upp.
Det borde inte fungera. Vilket naturligtvis betyder att det fungerade alldeles utmärkt.
När den sista tonen klingat ut återstod egentligen bara en slutsats: jag hade just sett en av de bästa konserterna i mitt liv.
Queen, Kiss, Bob Marley, Gluecifer, Dead Kennedys…och nu Opeth i Dalhalla.
Man vänjer sig aldrig vid sådana kvällar.
Setlist
Seven Bowls (Aphrodite’s Child)
§1
Hjärtat vet vad handen gör
Godhead’s Lament
§7
The Devil’s Orchard
Windowpane
The Grand Conjuration
Demon of the Fall
§3
The Drapery Falls
Hex Omega
You Suffer (Napalm Death)
You Suffer – med publiken
You Suffer – med publiken igen
Deliverance
Man vänjer sig (Kjell Höglund)